Äntligen är Lara Croft sig själv igen

En av spelvärldens coolaste karaktärer har fått tillbaka glimten i ögat

PLATTFORM ”Lara Croft and the temple of Osiris” är ett spel med fyra spelbara karaktärer.

Ingen av dem är en vit man.

Att det här är så uppseendeväckande att man kan inleda en recension med det säger en hel del om hur sorgligt likriktad spelbranschen är. Men här har vi ett verk där två karaktärer faktiskt kommer från landet där äventyret äger rum (Egypten) – och där könsuppdelningen för en gångs skull är rättvis.

Inspireras av ”Zelda”

Och eftersom ”Lara Croft and the temple of Osiris” är en direkt uppföljare till ”Lara Croft and the guardian of light” innebär det att vi slipper den nya känslofyllda Lara från ”Tomb raider”-rebooten som mest gömde sig bakom skydd och pepprade skurkar. Istället får vi återbekanta oss med den gamla Lara Croft: den som hade glimten i ögat och faktiskt utforskade gravar.

Det är också något som mestadels sköts med bravur i ”The temple of Osiris”. Crystal Dynamics har dukat upp en vidsträckt buffé av intrikata spegelpussel, hetsiga plattformsutmaningar och ”Zelda”-liknande bosstrider. Många gameplay-inslag känns dock igen från ”The guardian of light”, vilket förtar lite av underhållningsvärdet. Den stora nyheten – co-op för fyra personer samtidigt – är inte heller en höjdare då kameran får svårt att hålla koll på hela sällskapet.

Förförisk finurlighet

Däremot är det kul att notera att de olika templens pussel förändras beroende på antalet spelare. Tryckplattor tillkommer, blockerande väggar tas bort, avlägsna plattformar kan plötsligt bestigas med kamratens assistans.

I sina bästa stunder visar ”Lara Croft and the temple of Osiris” prov på en förförisk finurlighet. Att Crystal Dynamics dessutom valt att frångå spelbranschens trötta målgruppstänk är en modig och ack så nödvändig gest.

Som paradoxalt nog gör Lara Croft mer brännande relevant än någonsin – trots att spelet hon medverkar i inte är det.