Lara Crofts senaste plagierar Lego
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-03
ACTION Spelvärldens svältfödda feminister tar vad de får. Om ”Metroid” var 80-talets fanbärare blev ”Tomb raider”, i brist på annat, 90-talets något motvilliga motsvarighet. Trots att det fortfarande kändes kaxigt med en kvinna i huvudrollen var Lara var lika mycket runkgodis som rebell.
Och medan Samus bara plöjt vidare med samma orubbliga självsäkerhet och integritet har Lara kört fast i en rad smådesperata stickspår i takt med att hennes stjärna dalat.
”Lara Croft and the Guardian of light” – som är ett sånt uppbrott att det inte ens har ”Tomb raider” i titeln – är det senaste av dem, ett actionäventyr i fågelperspektiv som utgör en stor kreativ risk för utvecklarna Crystal dynamics. Trots att deras traditionella ”Tomb raider”-versioner varit av varierande kvalitet – de har liksom inte riktigt vågat förlita sig på det serien faktiskt är bra på – är det vågat att låta ett så stort varumärke byta inriktning helt, även om det bara skulle vara temporärt. Och temporärt får det gärna vara, för även om ”Guardian of light” har många fräscha idéer känns det lättviktigt jämte seriens majestätiska höjdpunkter.
”Guardian of light” har ofta jämförts med ”Baldur’s gate: Dark alliance”, men framför allt har det samma pussel- och parspelsfokus som ”Lego”-spelen – utmaningsrummen känns till exempel som att kliva rakt in i ”Lego Indy 2”. Tyvärr återfinns inte det spelets sublima splitscreen-lösning bland stöldgodset – spelar man med en vän får man räkna med att kameran får fnatt varje gång man separeras – men bandesignen är i gengäld exemplariskt detaljerad. Samtidigt har ”Guardian of light” inte sugit åt sig en droppe av den atmosfär som Crystal dynamics fyllde varenda rum i ”Tomb raider: Legend” och ”Anniversary” med.
Med ”Tomb raider”-mått mätt är det här trots allt en ovanligt lyckad avstickare.
Nu återstår bara att hitta hem igen.