Bombastisk matiné – med dig i huvudrollen

Nya Uncharted 3: Drake’s deception – en interaktiv film vackrare än alla andra

ÄVENTYR Interaktiv film.

För många är det namnet på en sjukdom. En vidrig pestsmitta som under 90-talet – då spel allt oftare bestod av långa videosekvenser där C-skådisar gjorde det jobb som egentligen var spelarnas – hotade att förtära allt vi höll kärt.

Det var då – när farsoten härjade som värst – som en liten amerikanskt spelstudio slog igenom. De hette Naughty Dog, deras spel hette ”Crash bandicoot” och det var allt som videosekvensspelen inte var – glatt, belönande, utmanande, en försäljningssuccé. Det var ett av spelen som pekade ut framtiden. Ett av spelen som stoppade smittan.

Alla fördämningar brister

15 år senare släpper Naughty Dog ”Uncharted 3”.

Det är precis så bortom alla gränser bombastiskt som hajpen har utlovat. Naughty Dogs grafiker inleder spelet med att få en nerpissad urinoar inne på en brittisk bakgatepub att se vackrare ut än resten av årets spel tillsammans – och därifrån accelererar de bara. Solstrålar letar sig fram genom lövverken i franska skogar, för att sedan förvandlas till gnistrande diamanter när de träffar vattenytan i en liten bäck. Ökenstadens trånga gränder bubblar av liv och rörelse. De colombianska hustaken är fulla av blommor.

Slutligen låter Naughty Dog alla fördämningar brista och sänker en enorm lyxkryssare medan du är inne i den, slänger ner dig i ett brinnande inferno så intensivt att din brandvarnare borde gå igång, låter dig slåss mot skurkar medan du klättrar på sidan av en lastbil, som hänger ut ur änden på ett flygplan – som håller på att krascha i öknen.

Nya tider

Jag spelar det med samma hänförelse som jag kände när jag såg en ”Indiana Jones”-film för första gången. Jag klamrar mig fast i historiens hejdlösa vändningar, scenbyten och replikskiften. Mitt hjärta bankar i takt med den hundrahövdade symfoniorkesterns slagverkssektion.

Det spelar ingen roll att ”Uncharted 3” är så noggrant regisserat att det går ut över spelmomenten. Det är nämligen inte ett spel, det är en halsbrytande äventyrsmatiné där man själv befinner sig i handlingens centrum.

För 15 år sedan ställde sig Naughty Dog i opposition mot de cinematiska spelen. Nu är det de som bevisar vilken vacker tanke det faktiskt är att låta folk spela huvudrollen i en film. Det är en tanke som kan locka många nya människor, öppna många nya dörrar och krossa många av de murar som spelmediet rest kring sig.

Tack vare ”Uncharted 3” är ”interaktiv film” inte längre namnet på en sjukdom.

Snarare på ett botemedel.

Johan Martinsson