Svart hämnd

The Darkness är blodigt men berörande

Svenska Starbreeze måste ha bitit sig i läppen när de insåg att speltiteln "Black" var upptagen. Deras andliga uppföljare till "The Chronicles of Riddick" – spelet som placerade Uppsalastudion på världskartan – har nämligen inga andra nyanser än kompakt svärta på paletten.

Förutom rött, då. Protagonisten Jackie Estacado – en New York-gangster som får en bukett svarta tentakler och en mental rumskamrat från helvetet på sin 21-årsdag – skjuter, slaktar och lemlästar sin väg genom en av de blodigaste, men samtidigt mest berörande, berättelser som målats upp av ett spel. Jackie sätter kulor i gommen på sina maffiabröder, hjärnsubstansen slår ut i fantasifulla rorschach-mönster över väggar och golv och de ormlika tentaklerna slukar glupskt fallna fienders fortfarande varma hjärtan. Men när blodet levrat och flagnat är det den hudnära handlingen och dess huvudpersoner som dröjer sig kvar i minnet.

Det är först i själva striderna som "The Darkness" bokstavligen snubblar över sina egna tentakler. Det är synd på ett spel som på de flesta andra punkter – grafiken, skådespeleriet, karaktärsporträtten – lägger ribban så högt att det kommer ta flera år för resten av världen att komma ikapp.

Läs fler recensioner

Alfred Holmgren