Inte den gamla vanliga hjältesagan

Company of heroes 2 visar andra världskriget ur ett annorlunda perspektiv

STRATEGI Andra världskriget var ett vidrigt krig. Särskilt under mitten av 00-talet.

Det fanns en tid då alla actionspel, förstapersonsskjutare och strategispel aspirerade på att bli spelens motsvarighet till ”Band of brothers”. Fantasibristen var mördande.

Det första ”Company of heroes” utgjorde inget undantag. På pappret var det ett vansinnigt ospännande spel. Bombastisk landstigning i Normandie? Check. Klisterbomber och pansarvagnar? Check. En story som var en enda lång lovsång till USA? Check.

Haken var bara att ”Company of heroes” i praktiken visade sig vara den bästa realtidsstrategi som släpps på tio år.

Flyttar fokus österut

Ramen för ”Company of heroes 2” byggs upp av de minnesbilder som hemsöker en sovjetisk ex-officer. Vi är kvar i andra världskriget, men fokus har flyttats österut. I stället för att styra USA:s trupper efter landstigningen i Normandie kontrollerar vi nu de sovjetiska styrkorna, från försvaret mot Hitlers vansinnesoperation Barbarossa ända fram till att ryska pansarvagnar till slut rullar in på Berlins gator.

Och plötsligt känns spelets titel betydligt mer mångtydig. De blodiga slag där miljontals obesjungna ryssar mötte sin död i Sovjets desperata försök att stoppa tyskarna är inte samma hjältesaga från västfronten som vi matats med gång på gång. Men vem är egentligen hjälte i ett krig? Och vilka är hjältarnas kompani i ett spel där att skicka fram vågor av unga soldater till en säker död inte bara är historiskt korrekt, utan också en nyckelstrategi till seger i spelet?

Inget ångestskapande helvete

Utvecklarna Relic utkämpar ett eget krig. De går balansgång mellan vad som utgör ett roligt strategispel och vad som är en ärlig beskrivning av historiens vidrigaste konflikt – och landar nästan alltid i den första kategorin. Det här är kriget från ovan, kriget som strategisk utmaning snarare än ångestskapande helvete. Och det är kanske lika bra.

Det innebär visserligen att vidriga företeelser från historien förvandlas till gimmicks. Den ökända order 227 – där ryska officerare summariskt avrättade retirerande soldater på plats – reduceras här till en mätare som avgör när det är läge att låta bli att retirera med sina trupper.

Djupt och komplex

Men bortser man från temats allvar för ett ögonblick så är ”Company of heroes 2”, precis som sin föregångare, ett djupt och komplext strategispel. De taktiska finesserna är oändliga – samtidigt som spelet bombarderar trumhinnorna med skrik och explosioner värdiga ett påkostat actionspel. Relics version av kriget är spektakulär. Det gör nedslag i historien för att låta oss genomlida försvaret av Stalingrad eller i en plågsamt spännande uppdrag jaga en tysk Tiger-pansarvagn genom snön med en utsliten, dåligt utrustad styrka. En del uppdrag är aningen för scriptade, andra kan klaras av med trubbiga taktiker som att kasta fram våg efter våg av tvångsrekryterade soldater. Men det mesta är mycket välgjort – och, viktigast av allt: multiplayer är lika fantastiskt som tidigare.

Dessutom finns här den viktiga nyheten ”true line of sight”, som ersätter den klassiska ”fog of war” och gör att spelarens sikt är begränsad till vad soldaterna faktiskt ser för stunden.  Bakhåll i de snötäckta skogarna, spejare som skickas fram för att peka ut mål för artilleri och indirekt eld blir nya strategiska möjligheter.

Värdig uppföljare

Så här sju år efter den hyllande föregångaren är det begripligt att Relic inte har ändrat alltför mycket på sitt vinnande koncept. De har flyttat fram en del fronter, men tappat mark på andra, där till exempel den artificiella intelligensen borde kommit längre på denna tid.

”Company of heroes 2” är i slutänden en värdig uppföljare till ett av världens bästa strategispel. När jag vinner ännu en dyrköpt delseger över tyskarna, efter att hundratals av mina soldater har krossats av tyska tanks och slitits i stycken av maskingevärseld, är det med blandade känslor. Triumf och segerglädje, men också trötthet och obehag över krigets meningslöshet. Och där, i det ögonblicket, är jag så nära andra världskriget jag någonsin vill komma.

Magnus Eriksson