Kunde ha varit helt fantastiskt

Final fantasy XIII-2 är ändå en godtagbar ursäkt

ROLLSPEL Jag hatar mig själv för att jag skrattar åt ”Final fantasy XIII-2”.

En gång i tiden hade jag älskat de filosofiska spörsmålen, de smäktande blickarna, det innerliga lidande som hjältarna tampas med.

Idag är allt jag ser ett par frikyrkotöntar som försöker trumfa varandra med pinsamma plattityder om livet, universum och allting.

Torrbollarna heter Serah och Noel, och är på jakt efter föregångarens protagonist Lightning. Hon kan tyvärr inte vara med den här gången eftersom hon förvandlats till något slags gudinna som är inbegripen i en ändlös strid mot tidens väktare.

Vilket betyder att vi får dras med Justin Biebers och Miley Cyrus doppelgängers. Två karaktärer som är så jobbigt transparenta att man med tidtagarur kan förutse tillfällena när de vräker ut sina hjärtan för allmän beskådan.

Ett sömnpiller utan like

Storyn, i den mån den existerar, är alltså ett sömnpiller utan like. Och ändå kommer jag på mig själv med att tycka om ”Final fantasy XIII-2”. För det finns ju en annan historia här, den om Square Enix stora misslyckande med föregångaren och hur det här ses som den stora revanschen.

Eller, om vi ska vara ärliga, ett förlåt till de som tvingade sig igenom de där groteskt linjära första 20 timmarna i ”Final fantasy XIII”.

Det är en ursäkt jag godtar. Uppföljaren är bättre på nästan alla plan. Tidsresor är ett beprövat koncept som nästan alltid funkar, tack vare de många ”tänk om”-situationer som uppstår. Och även om grejen gjorts bättre i till exempel ”Chrono trigger” är det helt klart det här spelets stora behållning att få färdas fram och tillbaka i tiden och försöka bena ut de tidsparadoxer som bland annat orsakat Lightnings försvinnande.

Jag hade dock gärna sett att spelet haft en konsekvent, öppen spelvärld istället för de avskilda, inhägnade områden man hoppar mellan. Tack och lov är de ganska stora i sig – den där obehagliga korridorkänslan som präglade stora delar av ”Final fantasy XIII” är ett minne blott.

Extremt mäktiga miljöer

Vad som däremot är intakt är det grymma stridssystemet, som fortfarande är ett av de bästa i serien med sina snabba, taktiska paradigmskiften. Nu ingår även Pokemon-minnande monster som Cait Sith och chocobos i ens trupp, vilket är ungefär lika roligt som det är fånigt.

Det är dock de ständiga turerna till nya, märkliga platser som slutligen får mig att förbise mina förbehåll om ”Final fantasy XIII-2”. Att landa på Gran Pulses rand i en framtid där en paradox ätit upp halva planeten, och stirra ut i universums stjärnspäckade mörker samtidigt som man står på en grästuva som långsamt håller på att förpassas till oändligheten, är en extremt mäktig syn.

På så sätt har Square Enix lyckats – man vill hela tiden framåt, man vill upptäcka och uppleva. Det är en fantastisk grogrund för vad som hade kunnat vara ett fantastiskt spel.

Ändå kan jag inte sluta skratta åt det.

Jonas Högberg