Utmärkt spelmekanik – ointressant story
Uppdaterad 2013-08-26 | Publicerad 2013-08-24
Splinter cell: Blacklist är ett grymt stealthspel – med tråkig inramning
ACTION En enda liten fläck kan förstöra allt.
”Splinter cell: Blacklist” är på många sätt och vis arketypen för ett grymt stealthspel. Bandesignen är slipad (som allra bäst i co-op-uppdragen där man uppmanas rensa ett område på fiender utan att upptäckas), de många verktygen (rökbomber, små helikopterrobotar, elektriska chockminor) roliga att experimentera med – och det kontextuella one-shot-kill-systemet skapar ett behagligt flöde längs banorna.
Ny röstskådis
Lägg därtill det imponerande multiplayerläget Spies vs Mercs, där en grupp spioner ska försöka hacka datorer och en grupp soldater ska försvara dem. Spionerna kryper och smyger i det dolda likt Sam Fisher, medan de tungt bestyckade och bepansrade soldaterna kontrolleras i förstapersonsperspektiv. Det är två helt olika spelstilar som står mot varandra, och det slår minst sagt gnistor om mötet.
Det är en på många sätt utmärkt spelmekanik – som svepts in i ett enda stort mörker. Den bistra, dunkla och brutala rädda världen-storyn är helt ointressant, men än värre är faktumet att Ubisoft ersatt Michael Ironsides underbart skrovliga stämma med ynglingen Eric Johnsons anonyma mumlande.
Humorn raderad
Den lilla gnutta personlighet som Sam Fisher ändå klamrat sig fast vid i tidigare spel är därmed helt utraderad, liksom de härligt humoristiska kommentarerna från spel som ”Chaos theory” och ”Double agent”.
”Splinter cell: Blacklist” är oerhört polerat. Men samtidigt kan man inte låta bli att stirra sig blind på den där lilla fläcken.