Magiskt mästarmöte

Alfred Holmgren

Marvel vs Capcom 3 är en
hårsmån ifrån att bli perfekt

helskärm

BEAT ’EM UP Är det okej om vi pausar här?

3D-skärmar, Playstation-telefoner, ”Halo 4”, nästa generation – lägg allt på is.

Låt mig bara njuta av det här ögonblicket.

”Marvel vs Capcom 3” har ägnat de senaste veckorna åt att koppla samma strypgrepp på mig som ”Street fighter IV” en gång gjorde. Jag går bara och längtar efter nästa chans att koppla upp mig och dänga främlingar tills mina fingertoppar är blåa. Jag kan knappt tänka på annat. Att spela andra spel känns ungefär som att umgås med sina vanliga vänner när man är nyförälskad.

Närapå perfekt

Det har gått över tio år sedan den här serien senast fick tillökning, och även om jag vet att så inte är fallet så känns det som att Capcom ägnat varenda vaken stund av de här åren åt att planera, programmera och polera ”Marvel vs Capcom 3”. Det är så genomarbetat att de minsta av skarvar, som ett par pyttesmå brister i onlineläget, får orimliga proportioner. Det hade ju kunnat vara PERFEKT.

I själva spelmaskineriet har Capcom på sin höjd bytt oljan och rättat till några kuggar. Det handlar fortfarande om tag team-matcher med tre karaktärer på varje sida, och totalt 36 att välja mellan, jämnt fördelade mellan Marvel- och Capcom-lägren. Det här är ett öppet frieri till fansen, en episk återförening med fler kända ansikten (och ännu mer infekterade relationer) än ”Stjärnorna på slottet”. Pånyttfödda ikoner som Wolverine, Ryu och Spindelmannen ställs öga mot öga med obskyra – och väldigt underhållande – åldringar som Super Skrull, Modok och Sir Arthur (komplett med klassiska animationer samt en nytolkning av det tidlösa ”Ghosts ’n’ goblins”-temat).

Abstrakt konst

Och det som händer när man kastar in sex av dem i samma ring är så explosivt att spelet lika gärna hade kunnat heta ”Nitro vs glycerin”. Capcoms crossover-spel är inte kända för sin återhållsamhet; även de blygsammare attackerna riskerar att lämna dig utan hornhinnor. Men trots att skärmen förvandlas till abstrakt konst varje gång man trycker på en knapp hålls alla pusselbitar på plats av en orubblig logik.

Den här gången är denna logik inte ens särskilt svår att lära sig. Fokus har flyttats från det fansen kallar ”execution” – själva det tekniska utförandet av varje rörelse – till taktik och reaktionsförmåga. Det finns inte en attack i spelet du inte kommer kunna utföra efter en minuts övning. Ge det ytterligare en stund så kommer de mest spektakulära combos börja flöda ut ur dina fingertoppar. (Ett av spelets lättaste achievements är att länka ihop över 90 träffar.)

Kolossalt självförtroende

Inramningen den snyggaste som blod, svett och pengar kan köpa. Hela produktionen andas samma kolossala självförtroende som präglat Capcom sedan ”Street fighter IV” och ”Resident evil 5”. Inte en pixel sitter på fel plats. Till och med musiken är så bra att jag går in i options-menyn bara för att lyssna på den ostört. (När gjorde du det i ett spel senast?)

Även den nya grafikstilen är förutsägbart sagolik: bläckdoppade primärfärger strösslade med gnistrande effekter – från Iron Mans gyllene krom till ådrorna som likt tjocka ormar slingrar sig upp längs Hulkens överarmar. I rörelse är det en skrämmande syn. Det är ett sånt tryck i varje attack att man instinktivt ryggar tillbaka. Inom några sekunder av varje match har spelplanen korkats igen av fyrverkerier, missilskurar och dallrande laserströmmar.

Det är lätt att tro att jorden är på väg att gå under.

Men inte förrän den gör det på riktigt kommer jag sluta spela.