”Bioshock”-nostalgin är inte värd mödan

Nedladdningsbara Bioshock infinite-episoden Burial at sea bygger på döda idéer

FPS Spelkritiker måste vara världens barmhärtigaste människor.

Så till den grad förlåtande har vi blivit att bara något ens liknar en originell avsikt fäller vi ner skygglapparna, fyrar av ”det är tanken som räknas”-axiomen och smäller upp ett extra betygsplus av ren och skär omtanke.

I ”Bioshock infinite” trängdes alla ideologiska, kvantmekaniska och filosofiska teser undan av den ena rödglödande revolverpipan efter den andra. Actionsekvenserna skapade en tydlig reva tvärsöver spelet.

Men vi såg ju dess förtjänster. Vi förlät. Vi hyllade.

Den här gången är jag inte lika försonlig.

Sammanlänkar utopierna

Expansionen ”Burial at sea” utspelar sig 1958, i skarven mellan det första ”Bioshock” och ”Bioshock infinite”. Tanken är att historien ska sammanlänka de båda erorna, bygga bro mellan utopierna Rapture och Columbia. Men det är tomt på nyheter, tomt på idéer. Både mekaniken och grafiken börjar kännas sliten – det hela bygger trots allt på ett spel som släpptes för mer än sex år sedan – och den egentligen enda story som berättas under spelet kan sammanfattas med de fyra minuter som i slutet ges att förklara twisten.

Blåst på premissen

”Burial at sea” känns inte så mycket som en fortsättning på Ken Levines idéer, som det känns som kaustiksoda för att bränna bort den föregående storyns alla slaggprodukter.

Vägen till den punkten kan inte sägas vara värd mödan.

Säljpoängen att episoden ska utspela sig i ett blomstrande Rapture innan undergången visar sig inte vara mer än en perifer skymt i äventyrets början. Inom kort ränner man ändå runt i ödelagda varuhus och skjuter gamla fiender på gamla platser i hopp om att nostalgin ska rättfärdiga inköpspriset.

Nästan är själva scenografin i sig, pyntad som den är av leksaksdockor och övergivna barnvagnar, ett mausoleum över idéer som sedan länge är döda.

Och som borde ha fått förbli begravda på havets botten.

Kristofer Ahlström