Ett spelnöje i världsklass
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-06
Ända sedan ”Gauntlet” i mitten av 80-talet har jag varit svag för de bedrägligt enkla actionrollspelen. Snabba strider med enkla knapptryckningar – men ändå karaktärsutveckling och nya finesser vartefter som fångar och närmast tvingar till fortsatt spel.
”Dark alliance” (2001) var ett kanonlir i klassisk anda, stöttat av ”Dungeons & dragons”-reglerna. Tvåan tar vid precis där förra spelet slutade. Att elakingen Eldrith då besegrades visar sig bara ingå i en större världsomstörtande komplott av en ännu större ondska. Nu blir det nytt svärdsvingande. I monsterfyllda grottgångar och katakomber, förstås – men också utomhus i skogar och bergslandskap.
Nyheter: det går att slåss med ett vapen i varje hand och karaktärernas förmågor och magi har utvecklats. Det går exempelvis att smida egna magiska svärd, rustningar och amuletter med olika effekter. Spännande!
”Dark alliance 2” har en del nackdelar: hjältarna blir snabbt väldigt starka och knappmosandet kan bli enahanda. Presentationen är också ganska fattig. Var är storslagenheten?
Men det är futtiga klagomål. Det går nämligen att när som helst under äventyret få hjälp av en polare. Och att spela två i ”Dark alliance” är spelnöje i världsklass.
Henrik Rudin