Räddningen stavas koreografi
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-20
"Stranglehold" bygger på att allt går att pulverisera med några slängar hett bly
För några år sen pratade man om interaktiva miljöer.
Nu pratar man om att allt går att skjuta sönder.
I John Woo-regisserade "Stranglehold" bygger man ett helt spel på att allt från tv-apparater till dinosaurieskelett går att pulverisera med några slängar hett bly.
Mycket mer än så behöver man egentligen inte veta: spräng ett knarklabb, spräng en båt. Allt med avtryckaren i botten.
Räddningen stavas givetvis koreografi.
Redan från första sekund börjar John Woo kasta äss ur rockärmen som vore de rakblad: flaxande duvor, dueller, slow motion-svandyk, exploderande neonskyltar. Hong Kong-barometern skjuter genom taket, genom atmosfären.
För även om intresset börjar krokna i takt med avtryckarfingret så är det charmen som räddar spelet – att dialogen stolpar fram på mellanstadieengelska, klyschan om dissidentsnuten; tja, det ska ju vara så.
När "Stranglehold" är som sämst är det en rälsdriven skjutbana i 360 grader. När det är som bäst är det en korditkantad pojkrumsfantasi för alla som någonsin velat glida med ändan över ett restaurangbord medan en fet kines skjuter raketer efter dig.
Kristofer Ahlström