En enda bra idé – i ett träsk av trötta skämt

Hur mycket man än vill så går det inte riktigt att älska Super time force

PLATTFORM Det är som att skaka hand med världens mest attraktiva och charmiga person – bara för att upptäcka att hen stuckit ett flygblad från Sverigedemokraterna i handen på en.

Besvikelsen som träffar en när man inser att ”Super time force” inte på långa vägar är lika bra som det ser ut är inte nådig. Här har det hyllade gänget bakom ”Sword & sworcery ep” med pipett sugit upp ett koncentrat av det som gjorde ”Braid” till tidernas – eller åtminstone Xbox Live Arcades – största mindfuck någonsin när det kom: nämligen dess tidsresor och olika lekar med perspektiv. Sedan har de placerat det i samma provrör som huvudingredienserna från sidscrollande shooters av typen ”Gunstar heroes” och skakat om rejält.

Klara varje bana – på en minut

Resultatet av denna experimentella shake ’n’ bake är förstås en stor, färggrann explosion.

Och ur rökmolnet som uppstår efter den träder en tidsresande specialstyrka fram: Super time force. De åker omkring och gör vad som faller dem in, eftersom detta tydligen är vad som fallit utvecklarna in. En tidsperiod måste besökas för att se till så att dinosaurierna överlever in i vår tid. I en annan är högsta prio att skaffa tillräckligt många plugins till befälhavarens dator så att han kan se på en särskild kattvideo. Mer angeläget än så blir det inte.

Förrän man upptäcker det rent spelmekaniska.

Varje bana måste nämligen klaras av på 60 sekunder och en klocka på övre halvan av skärmen räknar ilsket ner medan man hoppar, skjuter och smäller upp sköldar för att ta sig fram. Ganska snart inser man att det är en helt orimlig tidsgräns för att klara banor som snarare tar en hel kvart att klara av.

Co-op – med dig själv

Och det är här som Capybaras enda riktigt bra idé gör entré.

Genom att spola tillbaka tiden och använda ett begränsat antal omstarter kan din nuvarande karaktär slåss jämsides med upp till 29 inspelningar av dina tidigare jag. Idén är alltså att man genom mängder av minutlånga drabbningar med fienden, samt lika många omstarter, skapar en armé av kloner som tillsammans delar ut tillräckligt mycket stryk för att den sista klonen ska hinna fram till målet på en minut. Det är co-op med en själv. Och det är ett spel som inte riktigt liknar något du sett förut.

Idiotiskt innehåll

Men det är också ett spel som exploaterar det extraordinära på ett sätt som vi sett massor av gånger förut. När nyhetens behag lagt sig och den experimentella spelmekaniken börjar kännas uttjatad är allt som blir kvar ännu ett självmedvetet indiespel för den allt annat än självmedvetna indiepubliken. Som, när det inte kan komma på något bättre, lojt kastar en gigantisk skräcködla över en bara för att det väl är lite häftigt. Och sedan ännu en. Samt ännu en. Tills alla dessa ”galna” inslag till slut känns oerhört banala.

”Super time force” sällar sig dessutom till den där subgenren av spel som hela tiden har en postironiskt dryg kommentar till allt som sägs och inte drar sig för att kasta förkortningar och memes som utvecklarna hittat på internet över en.

Och det här idiotiska innehållet gör det ungefär lika svårt att ta till sig ”Super time force” som vilket uselt 9gag-skämt som helst.

Eller som ett flygblad från Sverigedemokraterna.

Jakob Svärd