Underskön nyretro för Twitter-generationen

Sword & sorcery EP liknar inget annat spel

ÄVENTYR Du har aldrig spelat något som liknar ”Sword & sworcery” förut.

Det känns egentligen som en märklig sak att skriva, för många av dess inspirationskällor är väldigt uppenbara. Banbrytande spelskapare som Eric Chahi och Shigeru Miyamoto har satt tydliga spår i spelet. Både ”Another world” och ”Zelda” lyser genom på flera ställen. Det finns visuella aspekter av det som man skulle kunna likna vid ”Ico”, ”Castlevania” och ”Metroid” också.

Och ändå är ”Sword & sworcery” inte särskilt likt något av dem. Det har ett utseende som beskrivs som ”retro”, men det syftar på en dåtid som aldrig existerat. Sanningen är att det inte finns några spel som ser likadana ut som fördaterar det.

Hyperstiliserade metaforer

Det är ett under av minimalism. Designen är trots sin begränsade upplösning och färgpalett fullproppad av nyanser och detaljer. Glödande eldflugor svävar omkring i luften, pixliga hjortar och kaniner flyr in i vegetationen, bäckar rinner nerför blockiga bergskedjor, månljus reflekteras i spegelblanka tjärnar. Det är en värld full av liv och rörelse som kommunicerar via hyperstiliserade, briljanta visuella metaforer.

Musiken följer samma linje. Faktum är att den präglar speldesignen i ännu större grad än retrografiken. Sättet som ens karaktär löser problem med hjälp av toner påminner vagt om Lucasarts-klassikern ”Loom”, men pusslen bygger inte på logik i det här fallet. Istället handlar de om att förstå spelets rytm och atmosfär, att finna en harmoni i det visuella som motsvarar bakgrundsmusiken. En av spelets mest stämningsfulla sekvenser går till exempel ut på att spela på ett vattenfall som om det vore en harpa.

Skivvärlden

Många av pusslen är för abstrakta för sitt eget bästa, men det är tydligt att estetiken bär på stora ambitioner. Därför är det tråkigt att spelet gör sitt bästa för att riva ner dem.

Storyn handlar om en namnlös äventyrare som letar efter några magiska artefakter i ett fjärran land. På vägen får både spelaren och karaktären hjälpsamma tips av en fjärde väggen-brytande berättare som hoppar ut och in ur storyn lite som han vill. Det finns även ett metanarrativ där världen i spelet representeras av en vinylskiva (därav EP-tillägget i titeln).

Den ena sidan innehåller karaktärernas verklighet, den andra representeras deras drömvärld och går att spela upp medan de sover.

Ifrågasätter klichéer

Låter det förvirrande? Det är det. Det är också ett intressant sätt att utforska och ifrågasätta stereotyper och klichéer som ofta plågar spel i allmänhet och fantasygenren i synnerhet.

Problemet är att spelet inte är särskilt intresserat av att göra så. Metatemat blir aldrig något annat än en sarkastisk pekpinne; ett sätt för utvecklarna att peka ut det pompösa och pretentiösa i konceptet innan någon annan gör det. Som om de inte vågar stå för sina egna ambitioner.

Det finns något som klingar väldigt falskt i den självmedvetna, postironiska tonen ”Sword & sworcery” lagt sig till med. All dialog är exempelvis skriven som korta paragrafer i vi-form och går att twittra i samma ögonblick som du läser den. Varför är oklart. Vad för sorts poäng har sociala nätverk i storyn? Är det en ironisk kommentar till smygkommersiella budskap i spel? Är tanken att du ska kunna gå online och läsa andras tweets som är taggade likadant och spoila storyn i förväg? Eller är det ett sätt för spelskaparna att visa att informationseran har förändrat vårt synsätt på gammaldags historieberättande, att twittergenerationen kräver att varje upplevelse är portionsförpackad och går att sammanfatta i sociala statusuppdateringar?

Ett av de vackraste spelen någonsin

Och är spelet i så fall en kritik mot det faktumet, eller bejakar det det bara? Det känns tyvärr som det sistnämnda, och det förstör vad som skulle kunnat vara ett intressant narrativt grepp samtidigt som det förringar storyn till en mängd sociala achievements.

Det känns som ett misslyckande för ett spel som har investerat så mycket i att skapa en så stark identitet genom sin atmosfär. För tro inget annat – ”Sword & Sworcery” är verkligen briljant ur en estetisk synpunkt. Det är ett av de vackraste spel jag någonsin har sett. Dess största bedrift är hur det lyckas skala ner en hel värld till minimal symbolism utan att förlora något av det komplexa och det storslagna.

Samtidigt är spelets självmedvetna approach, dess twitterfierbara dialog och den dråpliga tonen svagheter som på ett klumpigt vis slår hål på illusionen. Någonstans under ytan döljer sig ett mästerverk, men det är ofta svårt att uppskatta fullt ut.

Du har som sagt aldrig spelat något som liknar ”Sword & sworcery” förut. Tyvärr är det på både gott och ont.

Följ Spela!

Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?

Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.

Följ oss på Twitter här!

Följ oss på Facebook här!

Carl-Johan Johansson