Spel kan inte bli mer fängslande

När Hideo Kojima var liten ägnade han sig åt två saker; han lekte kurragömma och han drömde om att bli filmregissör. I stället blev han spelproducent med ambitionen att kombinera spänningen i kurragömma med filmisk dramatik, och i ”Metal gear solid 2” har han fulländat sin vision.

Redan i första scenen är Kojimas känsla för detaljer ytterst påtaglig. Strålkastare genom dimma, vattendroppar som får asfalt att glänsa, rök från huvudpersonen Solid Snakes cigarett. Så snyggt och så stämningsfullt att jag omedelbart fastnar framför tv:n.

När spelet börjar får jag instruktioner via radiokommunikation, och förstår att det bästa sättet att överleva är genom att göra mig osynlig. Jag gömmer mig bakom containrar, smyger längs väggar och använder radarn för att undvika mina fiender, som är både fler och smartare än i föregångaren.

Kurragömmalekarna varvas med filmiska mellansekvenser, intensiva eldstrider och extremt varierande specialuppdrag. Och hela tiden lyckas Kojima väva in sin historia om maktmissbruk och terrorism, om hjältemod och vänskap.

Spel blir inte mer fängslande än så här.

Tobias Bjarneby