Sonic är redo för djurkyrkogården

Sonic unleashed har ingen aning om vad det försöker göra

Det är inte ett plus.

Det är en gravsten.

För varje spel han medverkat i sedan Mega Drives glansdagar har Sonic sjunkit djupare och djupare. I dag har han lägre förtroendesiffror än George W Bush.

”Sonic unleashed” såg ut att kunna bli spelet som skulle omvända opinionen. Det är det inte.

Mycket av problematiken sitter i att det inte har någon aning om vad det försöker göra. Ibland tror det att det är ett rollspel. Ibland tror det att det är ”God of war”. Ibland tror det att det är ”Prince of persia”. Ibland tror det att det är ett flygburet shoot ’em up. Men inte ens när det inser att det bara är ännu ett ”Sonic”-spel lyckas det med vad det företar sig.

Banorna där man på klassiskt manér rusar fram genom loopar och korkskruvar, med solen i ögonen och glittrande oceaner som fond, är slående vackra. Men det är också allt. Kontrollen är minst lika jobbig att komma överens med som i svajiga ”Adventure”-sviten till Dreamcast, fienderna rena skämten och bandesignen, för att citera klassiska speltidningen Sega Force, som ett självspelande piano. Det blir en obekvämt stötig staccatorytm där man automatiskt kastas framåt, råkar slå emot ett hinder man inte kunde se, kastas iväg igen, råkar dra spaken en millimeter för långt och störtar ner i en avgrund. Och så fortsätter det.

Ändå är det inte ens halva problemet med ”Sonic unleashed”. Inför utvecklingen av spelet gjorde Sega enkäter bland sin tilltänkta målgrupp, unga pojkar, som enstämmigt menade att Sonic borde växa upp och bli lite tuffare. Sega gjorde det enda raka: sprängde in banor i ”Unleashed” där Sonic förvandlas till en varulv med töjbara armar. Det heter att barnen är vår framtid. Sänd dem en tanke när du pinar dig igenom några av de sämsta action­sekvenser som förekommit i ett spel i år.

Men hur slarvigt, felprioriterat och obalanserat ”Sonic unleashed” än är kan det egentligen bara bli ännu värre. Det finns inte längre någon som betvivlar att Sonic Team, sin vana trogen, kommer drabba oss med ett nytt, ännu sämre ”Sonic”-spel om ett år eller två.

Frågan är bara hur länge de kan fortsätta med sin schematiska tortyr av både spelare och gulliga maskotar. Efter de senaste årens fadäser, och inte minst det hisnande usla ”Nights: journey of dreams”, börjar det bli trångt på djurkyrkogården.

Alfred Holmgren