Nyheterna kväver nostalgin

Ducktales: Remastered är en onödig uppdatering – som sabbar originalets estetik

PLATTFORM Gamla spel brukar vara lika roliga att tänka tillbaka på som de är usla när man faktiskt spelar dem igen.

Man kan tycka att vi borde ha lärt oss det om nostalgi vid det här laget.

Annars kommer här ännu en påminnelse.

Om du växte upp med en Nes ägde du antagligen "Ducktales". Av alla Capcoms spel som baseras på Disney-licenser är det här det allra mest älskade. Vilket kan vara svårt att förstå idag.

Spelet hade aldrig mycket till handling. Joakim von Ankas enda mål var att resa jorden runt för att samla skatter och smälla Guld-Ivar Flinthjärta på fingrarna. De lösryckta banorna var ganska typiska plattformskonstruktioner och innehöll objekt som antingen var vagt relaterade till "Ducktales"-universumet eller inte hörde dit över huvud taget. Andra karaktärer från serien gjorde gästspel då och då men de dök bara upp i två sekunder – vanligtvis för att introducera nya föremål.

Stimulerade fantasin

"Ducktales" var ett plattformsspel i första hand och ett spel om den animerade tv-serien i andra hand. Handlingen kom först i tredje, fjärde eller femte hand. Men det räckte då. Det mesta av berättandet skedde i huvudet på oss som höll i kontrollen. Spelet hade Joakim von Anka och en distinkt 8-bitscharm, och det lät oss resa till platser vi aldrig hade satt vår fot på. De pusselbitar som saknades gick att föreställa sig om man slöt ögonen. Innehållet, vad som faktiskt var där, hade ganska lite med själva upplevelsen att göra.

Det här är anledningen till att väldigt många Nes-spel fungerade så bra som de gjorde. De hade så lite innehåll och så många luckor att folk tvingades fylla i gappen med sin egen fantasi. De blev personliga upplevelser trots att de bara gick ut på att ta sig från punkt A till punkt B via en hinderbana. Det räckte på den tiden.

Onödiga filmklipp

Idag är saker och ting lite annorlunda. Vi har helt andra förutsättningar när vi vill skapa interaktiv fiktion. Remakes av gamla spel fungerar ofta dåligt eftersom de tror att spelens storhet hade mer med själva designen att göra än med spelarnas egen fantasi. Wayforwards remastrade version av "Ducktales" är tyvärr inte något undantag.

Det första de försökt göra är att väva in plattformsbanorna från Nes-spelet i ett mer logiskt sammanhang. Filmklipp har skjutits in mellan de olika uppdragen för att förklara varför Joakim är i Amazonas, på månen och i bergen i Himalaya, men dessa sekvenser tillför inte mycket. De känns snarare frustrerande. När man väl får kontrollen över Joakim är det nämligen samma gamla plattformsbanor – det är bara det att mindre har lämnats till fantasin. Och man upptäcker en annan sak också: Wayforward har saboterat hela spelets estetik.

Extremt tidsbundet

Jag kan förstå att grafiken var någonting som utvecklarna var tvungna att göra om i en remake. Det som är svårt att förstå är att förändringen inte är till det bättre. Den märkliga mixen av handmålad grafik och 3d-miljöer gör istället att alltihop ser ut som billig koreansk animerad film. Och det är tyvärr signifikativt för spelet i stort.

Wayforward har försökt att stöpa om "Ducktales" i en mer modern form, men samtidigt har de förstört en stor del av charmen. "Ducktales" hör ju hemma i en tid som vi lämnat bakom oss av en anledning. Poängen var aldrig storyn. Det handlade om att få se ankfigurer omtolkade i pixlar. Saker och ting behövde inte vara logiska så länge de var roliga. Vi kunde föreställa oss någonting bättre än det på skärmen så länge vi fick utrymme att göra det.

Vi kan inte göra det längre, och därför faller spelet platt. Jag uppskattar försöket, men Wayforward borde gjort ett nytt spel i "Ducktales"-universumet utifrån dagens premisser istället för att försöka uppdatera någonting gammalt och extremt tidsbundet.

"Ducktales" har fortfarande sina poänger för den som vill återuppleva gamla minnen.

Försök inte leta efter dem i "Ducktales remastered", bara.

Carl-Johan Johansson