Mario & Sonic at the Olympic Games

Jag är inte förvånad över att det här känns lika hett som kallt kaffe.

Det som överraskar är hur både fans och kritiker kunde tro på idén från första början.

Det finns ju bara ett strikt kommersiellt värde i att tussa ihop ikonerna Mario och Sonic i samma spel. Och möjligen ett lätt nostalgiskt skimmer över en rivalitet sedan länge över.

Varken Mario eller Sonic har lyckats särskilt ofta utanför sina paradroller, plattformsspelen. När det väl hänt – som i arkadracern "Mario kart" – har de visserligen fungerat som säljande affischnamn. Men spelen har vunnit tack vare att genial design suttit i förarsätet.

Här fastnar den i startblocken.

Mario och Sonics olympiad varvar verkliga grenar med påhittade och erbjuder massor av tävlingar, uppdrag och utmaningar. Det fungerar bra både för singelspelaren och för hela familjen.

Men upplägget är för uppstyckat. De rörelsekänsliga kontrollerna saknar ofta precision. Och de många grenarna påminner för mycket om varandra.

Efter en timme tränger pärlorna fram.

Men bara som svett över min panna.

Peter Ottsjö