Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Svårsmält interaktivt debattinlägg

Uppdaterad 2015-11-04 | Publicerad 2015-09-23

Introversions Prison architect får obehagliga saker att hända i huvudet

STRATEGI ”Försök att inte oroa dig för vad som händer härnäst”, står det i dialogrutan. Sekunder senare aktiverar bödeln en strömbrytare och allt blir vitt.

Jag har just inlett min karriär som fängelsearkitekt, och har redan ett liv på mitt samvete.

Tankarna söker sig till en artikel i New York Times om ”Architects/Designers/Planners for Social Responsibility”. Organisationen som förgäves kämpar för att det amerikanska arkitektförbundet ska införa sanktioner mot medlemmar som konstruerat avrättningskammare (på samma sätt som doktorer uttryckligen förbjuds att delta i avrättningar eller tortyr). Artikeln ringar in en fråga som förbundet vägrar ta i: Var går egentligen de etiska gränserna för arkitektur?

Redan den första minuten kommer ”Prison architect” obehagligt nära att ge oss ett svar på det. Jag känner hur magen knyter sig när fängelsets vd beordrar mig, den nykläckta arkitekten, att konstruera en dödscell inför en fånges ”stora dag”. Men sedan händer något ännu obehagligare: hjärnan börjar pirra av dopamin i samma ögonblick som mitt nyss färdigställda kraftverk får den elektriska stolen att lysa upp, redo att aktiveras.

Det här hade kunnat vara inledningen på ett nytt ”Papers, please” eller ”Cart life”. Men efter inledningens nattsvarta anslag urartar kampanjen nästan omedelbart i taffligt effektsökeri och forcerade utmaningar: från parodiska maffiauppgörelser till gisslansituationer med konspiratoriska undertoner. Introversion har sagt att syftet med ”Prison architect” inte enbart är att underhålla, och det är tur, för just det lyckas kampanjen rätt dåligt med.

Paradoxalt nog framgår de underliggande budskapen mycket tydligare när utvecklarna inte försöker proppa ner dem i halsen på en. Men vill man uppleva det måste man sluta dunka huvudet mot den utdragna kampanjen (i praktiken en kamouflerad tutorial) och istället kasta sig huvudstupa in i sandlådeläget. Här får man en tom pannå av gräs, träd och grus att bulldozra och fylla med celler, duschrum, vaktposter, lunchrum, kök, kontor och vapenförråd. Vill man håva in pengar och därmed kunna fortsätta utveckla verksamheten (för att håva in ännu mer pengar) frestas man snart att börja tumma på fångarnas välbefinnande: kanske kan det där uppehållsrummet fyllas med trånga celler istället? Kanske borde vakterna utrustas med tyngre vapen för att effektivt slå ner uppror, istället för att man ska behöva lägga pengar på att hålla de intagna friska och nöjda?

Under det opedagogiska gränssnittet vecklar systemen graciöst ut sig, ett efter ett, i all sin brutala prakt. Var bara beredd på att du kanske inte kommer gilla vad som händer i ditt huvud under tiden.

Missa inga spelnyheter!

Följ Nöjesbladet Spela på Facebook och Twitter!

Nyheter Recensioner Intervjuer Trailers

Följ ämnen i artikeln