Tondöv ”God of war”-imitation

Alfred Holmgren

Det går att ha kul med Marlow Briggs and the mask of deat – men då får man kämpa för det

ACTION Wikipedia definierar ”parodi” så här: ”kulturprodukt som efterliknar en annan, välkänd, kulturprodukt, eller en kulturell genre, ofta i syfte att nå komiska effekter.”

Det kanske bara är jag som har svårt att förlika denna beskrivning med alla parodikonton som de senaste åren tagit över Twitter som en biblisk gräshoppsvärm. Drivna av tondöva idioter som gör sitt bästa för att bli misstagna för kändisar – Bill Murray, Barack Obama, Kim Kardashian – och ofta får miljoner followers att belöna dem med retweets och guldstjärnor.

Varje tweet är som att öppna en felstavad lyckokaka: alla dessa usla imitationer, alla dessa patetiska livsvisdomar, alla dessa stulna skämt som klistrats in över screenshots från ”Family guy”.

I spelvärlden har vi istället ”Marlow Briggs and the mask of death”.

Svårt att se humorn

”Marlow Briggs” påstås av vissa föreställa en parodi. Du får ta deras ord för det, för själv har jag svårt att se ett uns av humor i att stjäla varenda element från andra spel och sedan påstå att det minsann bara var på skoj, alltsammans.

Det jag däremot ser här är ett hafsigt försök att skyla över en speldesign som gör sitt bästa för att misstas för ”God of war” och ”Uncharted”, men som gör det med samma tonträff som om Carl Bildt skulle imitera Kanye West.

Rädda flickvännen – igen

”Marlow Briggs” innehåller mängder av separata moment, och precis alla har man hunnit tröttna på i andra spel. Mest av allt går det ut på att dra fram som en cirkelsåg genom horderna av fiender, på ett manér som påminner så mycket om Kratos att det emellanåt tangerar ren cosplay. Man svingar sina piskor som långa neontentakler, man sliter ut ögonen på enorma bläckfiskbossar, man kör in sin klinga i skalpen på stora skorpioner så att man kan rida på dem och attackera andra fiender. Precis som man alltid gjort, och – befarar jag – som man alltid kommer göra.

Miljöerna man gör allt detta i är samma Unreal 3-flottiga fabrikslokaler, djungler och grottor som vi sett i varje actionspel de senaste tio åren eller så. Moroten som dinglar framför en hela vägen? Givetvis en välsvarvad flickvän som måste räddas från en superskurk med lustig accent.

Om du tycker att det här låter fräscht och spännande skulle jag vilja passa på att hälsa dig välkommen ut ur fängelset.

Lobotomerade lådpussel

Någon på studion Zootfly fick den briljanta idé att allt det här kanske framstår som lite roligare än det faktiskt är om det varvas med ännu tråkigare spelmoment. Därför får man bedöva sig med turret-sekvenser, plattformspassager och lobotomerade lådpussel mellan striderna.

Och på sätt och vis funkar det, för hur lite respekt jag än har för den här sortens designfilosofi kan jag inte låta bli att ha lite roligt emellanåt. Men det kan inte hindra ledan från att lamslå mig efter några timmar. Till slut känner man sig som ett ständigt snurrande kugghjul i ett ledsamt maskineri; som slutstationen för ett oändligt rullande band med fiender som matas in i köttsågen. Då spelar det ingen roll hur mycket erfarenhetspoäng och achievements och magier man matas med under tiden.

Jag vet inte om det finns folk som är i så desperat behov av en billig ”God of war”-klon att de orkar svälja den känslan.

Men jag vet att Zootfly just förlorade en follower.