En expedition som man inte kommer att minnas
Publicerad 2013-07-19
Det finns nästan inget intressant i nya Mario & Luigi
PLATTFORM I mina drömmar har jag skändat, misshandlat och mördat. Jag tvingas uppleva saker som jag varken kan kontrollera eller stoppa, och som får mig att vakna alldeles kallsvettig. Det undermedvetnas sätt att förvränga verkliga upplevelser, minnen, önskningar och farhågor kan vara brutalt och obehagligt.
”Mario & Luigi: Dream team bros” är en något mildare expedition genom drömmarnas diffusa och mystiska värld. Här blir Mario, Luigi, Prinsessan Peach och hennes entourage inbjudna till en exklusiv semester på paradisön Pi'illo Island. En ö som visar sig ha en försvunnen och numera bortglömd ursprungsbefolkning som kunde träda in i varandras drömmar. På ön snubblar Mario och Luigi över en skum stenkudde som de bara måste testa. I samma stund som Luigis huvud snuddar vid den somnar han. Ovanför honom öppnas en portal till en drömvärld, dit Peach givetvis in i och kidnappas av en ond mardrömsfladdermus. I sin sömn är han handlingsförlamad, och Mario tvingas hoppa efter prinsessan ensam.
Mellanmjölkigt Nintendo-projekt
Innanför portalen väntar Luigis egna drömversion av sig själv. Genom att styra syskonen simultant utforskar man ön och hittar fler drömportaler i form av kuddliknande artefakter. Och genom att samarbeta med dröm-Luigi i hans värld ska man rädda Pi'illo Island från den ondskefulla fladdermusen och Peach samt ursprungsbefolkningen från sin fångenskap. I drömvärlden kan Luigi bli ett med omgivningen, så genom att peta på hans sovande kropp på rörelseskärmen kan man få is att smälta, tiden att gå snabbare och hårda vindar att blåsa. Och tack vare att han kan mångdubbla sig själv lyckas han bära Mario på sina axlar till annars oåtkomliga platser.
Studion Alphadream har med ”Dream team bros” haft alla möjligheter i världen till att fylla ett Mario-spel med djupa mindfucks och därmed få det att kännas som något annat än ett mellanmjölkigt Nintendo-projekt. Istället är spelet en rörig samling av oförlösta idéer. Utveckarna försöker fånga de psykedeliska, ologiska och oförutsägbara element som präglar drömmar. Men på tiotals timmar av rollspels- och plattformsinslag är det förvånansvärt få gånger de faktiskt gör något anmärkningsvärt. Trots att spelet spottar ur sig nya problemlösningar känns det som en repetitiv och utdragen mardröm med samma miljöer, hinder och trista omgångsbaserade strider.
Minnesvärd musik
När jag vid något enstaka tillfälle når Luigis djupaste inre får jag ett hum om hur det är att vara en harig bror till spelvärldens mest kända protagonist, om hur rädd han verkligen är och hur den starka syskonkärleken motiverar honom till att fortsätta kämpa. Men potentialen att förvåna mig och förnya Mario-serien kuvas av handling, karaktärer och problemlösningar, som fegt nog inte tillåts djupdyka ner i det undermedvetnas mörka hemligheter. Utöver Yoko Shimomuras (”Kingdom hearts”, ”Legend of Mana”, ”Street fighter II”) underbara musik finns det absolut ingenting intressant med spelet. Nintendo och Alphadream har försökt skapa något minnesvärt, men imorgon kommer det vara lika bortglömt som de flesta av mina drömmar.
Kerstin Alex