En av spelhistoriens allra vackraste sagor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-22
En liten pojke förs till en mystisk klippfästning och slås i bojor för att offras till okända krafter. Men han lyckas slippa undan och möter en skir, nästan genomskinlig varelse i en bur. Pojken och flickan förstår inte varandra, men tar varandras händer och slår följe.
”Ico” är bedårande. Magiskt.
Borgen är en enorm labyrint av hisnande avgrundsdjup, torn, vindbryggor, smala avsatser. Hoppa, klättra, hitta spakar som öppnar vägen. Ur marken stiger skuggvarelser som vill slå klorna i flickan.
Grafiken är inget annat än fantastisk i detaljer, animationer och ljuseffekter. Susande vind, ekande fotsteg och sprakande facklor fulländar närvarokänslan.
Jag är där.
Och ”Ico” talar till mig på ett smått revolutionerande sätt. Helt avskalat från poäng och livsmätare. Det är känslorna, omtanken om flickan som driver, understruken av pulserande darrningar från handkontrollen.
Men denna, en av spelhistoriens allra vackraste sagor, är kort. Runt tio timmar, utan riktigt svår problemlösning.
Jag går långsamt, långsamt för att inte missa något.
Henrik Rudin