Army of two
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-06
”Infantila hög-femmande redneck-svin drivna av en högervriden uppfattning om hur bra kriget mot terror är”, sa kritikerna.
”Electronic Arts gör legosoldatbranschen stor rättvisa”, kontrade den krigsveteran utvecklarna anlitat som rådgivare.
Fyra månader efter den kontroversiella förhandsversionen är ”Army of two” ett väldigt annorlunda spel.
Storyn, som tar avstamp i Somalia 1994, trampar medvetet på varje geopolitisk mina i dess väg. Men EA varvar välbekanta hållplatser för USA:s militära korståg med fiktiva sådana, som om det korruptionskritiska budskapet inte hade tillräcklig förankring i verkligheten. Effekten blir den motsatta: när kinesiska luftvärnsraketer blåser förbi i ultrarapid kring den spelbara gladiatorduon är Blackwater-skandaler det sista man tänker på.
Trots detta utvecklas det hela till ett vidunderligt tandemspel, vars explosiva rytmik balanserar en abrupt växelverkan mellan låsta lägen, snäva ställningskrig och plötsliga utspel.
Den uttalade avsikten att plantera en tankeställare i den sedvanliga snårskogen av svettiga vapen, belgian blue-muskler och ”hoouah!”-rop faller med den första tomhylsan.
I det avseendet är ”Army of two” ett monumentalt misslyckande.
I alla andra är det årets hittills bästa actionspel.
[Fakta]
Spelet skräddarsytt för dig och en kamrat
Enligt utvecklarna var målet med ”Army of two” att göra för co-op (när två spelare samarbetar) vad ”World of Warcraft” gjorde för onlinespelandet. Det tydligaste resultatet är att den spelare som är mest aggressiv drar till sig fiendernas uppmärksamhet och därmed frigör flankerna för sin kamrat. För två spelare är ”Army of two” som väntat lyckat – en större överraskning är att det fungerar nästan lika bra om man spelar själv med en datorstyrd hjälpreda.
Alfred Holmgren