Av festmåltiden är bara resterna kvar

Ascension är inte tillräckligt bra för att man ska orka försvara God of wars sämre sidor

helskärm

ACTION Hur jag än gör är jag en hycklare.

Jag önskar att jag kunde jämna alla kvinnoobjektifierande spel med marken. Lika mycket som jag önskar att jag inte behövde bli sedd som en i grabbgänget – en brud som ”kan se bortom alla pattar och uppskatta ett bra spel” – bara för att jag trots allt tolererar ”God of war”.

Sanningen är att om jag haft nolltolerans mot sexism i spel så hade jag slutat spela för länge sedan. Och om jag kunnat blunda för all omotiverad nakenhet hade jag inte skämts över hur mycket jag faktiskt gillar ”God of war”.

Det här betyder inte att jag accepterar spelens florerande könsstereotyper. ”God of war” är ett universum där kvinnor reduceras till påklädda omsorgsfulla mödrar eller kåta nakna horor. Där de testosteronpumpade männen tillåts vara barnsligt långsinta maktgalningar som sätter sin stolhet framför allt annat i livet, och som inte kan kommunicera som vuxna. Att jag spelar ”God of war” betyder inte heller att jag missat ironin i och det sorgliga med spelens hetero-stelhet – med tanke på att män i verklighetens antika Grekland helst inte rörde vid kvinnor utan istället hellre fann njutning hos varandra.

Mindre asförbannad prolog

Det som får mig på fall är allt annat den här serien står för. Influenserna från den grekiska mytologin, de historiskt anknutna – och hisnande vackra – miljöerna, de episka bossfighterna – samt möjligheten att få avreagera mig genom ett simpelt men blodigt stridssystem. Serien nådde sin peak med

, där Kratos totalslaktade de flesta av Olympens största gudar. Just för att det inte kan bli så mycket mer storslaget kändes det som att Sony kunde låta sitt flaggskepp gå i hamn med fanan i topp. Men spelserier som håvar in stora pengar kan uppenbarligen inte läggas ner bara för att de nått sin naturliga slutpunkt.

Därmed utannonserades ”God of war: Ascension”, prologen som ska visa Kratos mindre asförbannade sidor. Hans drivande kraft när han köttkvarnat sig igenom Grekland har alltid varit de hemska minnen som hemsöker honom – närmare bestämt från dagen då han i hybris-rus råkade klyva frugan och ungen på mitten. Hans historia har avhandlats i fem spel, och det enda frågetecknet jag har kvar är vad som skedde mellan första mötet med Ares och mordet på sin familj. Istället väljer Sonys Santa Monica-studio att placera ”Ascension” ett halvår efter den livsomvälvande incidenten.

Bottenskrapet återstår

Då utvecklarna redan lagt all krut på tidigare spel och avfyrat den ena manliga guden efter den andra får alla kvarvarande slattar fylla kvoten i ”Ascension”. Karaktärsgalleriet utgörs av inhyrda väsen från persisk, egyptisk och hinduisk gudalära, samt den grekiska mytologins bottenskrap. Just detta bottenskrap visar sig innehålla gott om kjoltyg – de flesta filosofier, poeter och författare i forna Grekland var ju kvinnoföraktande män.

Tre av dessa kvinnor går under namnet Erinyiderna och utgörs av systrarna Megaira, Alekto och Tisiphone. De bestraffar alla som bryter en blodsed med en gud, och är huvudantagonisterna som nu är ute efter Kratos – som inte uppfyllt de krav som Ares ställt på honom.

Utvecklarna har alltid varit väldigt förtjusta i att visa upp miljöerna de byggt upp, men den här gången har det stigit dem åt huvudet. Kameran är så utzoomad att man i vimlet av fiender inte ser vilken av alla fläckar man själv kontrollerar. Samma kamera fortsätter dessutom att leva sitt eget lilla liv när den hellre filmar vacker arkitektur än att visa var Kratos landar efter att ha svingat sig fram.

Helt fel fokus

Santa Monica-studion har lagt fokus på helt fel ställe. Kampanjen har fått lida grovt för att tid och resurser lagts på ett halvbra men fullkomligt onödigt multiplayer-läge (som även det lider av en så utzoomad kamera att striderna blir röriga). Berättelse, karaktärer och miljöer är bara resterna av den festmåltid som originaltrilogin var. Det enda som blivit bättre är att kvinnorna har blivit fler, och att några få av dem till och med fått tillräckligt mycket makt och respekt för att slippa visa bröstvårtorna. ”Bättre” betyder däremot inte ”bra” i detta sammanhang, och stereotypiseringarna gör fortfarande att serien känns unken.

Skillnaden är bara att jag den här gången inte kan hålla andan och försvara det med mina vanliga argument – att spelet trots sin sunkiga könsporträttering innehåller fascinerande karaktärsmöten samt bossfighter och miljöer storslagna nog att göra det till en episk upplevelse utan dess like. För så är det inte. Istället har den hårfina linjen mellan ”God of war” och högen med skabbiga hack and slash-spel slutligen suddats ut – liksom mitt tålamod.

Kerstin Alex