Hopplöst skralt – om du inte pungar ut

Peggle 2 är betydligt fattigare än sin föregångare – trots fansens böner

PUSSEL En dag hörde en döv man den vackraste musik han kunde tänka sig.

Mannen var den tyske kompositören Ludwig van Beethoven och musiken kom inifrån honom själv. Han var nämligen så begåvad att han kunde skriva odödliga symfonier även efter att tyfus och tinnitus nästan helt förstört hans hörselförmåga.

”Symfoni nr 9” finns överallt omkring oss än idag. Delar av den spelas över hela Japan under landets nyårsfiranden. Delar av den ekar genom svenska dagis varje gång någon sjunger ”Januari börjar året”. Och delar av den är inte minst lika tätt förknippade med casual-pusslet ”Peggle” som honung med bin.​

Vägrar lyssna

Sju år efter att Popcap tog över världen med blankpolerade dankar, olikfärgade pluppar och knasiga enhörningar skjuter vi återigen prick och samlar poäng till tonerna av ”Nr 9”. Men den här gången har utvecklarna gått ett steg längre än så. Den här gången har de försökt skapa under samma förutsättningar som Beethoven – och satt på sig hermetiskt tillslutna hörselskydd.

För någon rimlig förklaring till varför de struntat i att lyssna på de miljontals fans som först och främst skrikit efter mer finns inte.

Känns nästan helt tomt

”Peggle 2” är så innehållsfattigt att det vid första anblick skulle kunna misstas för en tom spelkartong. Originalets tio Peggle-mästare – som var och en hade en specialförmåga som definierade just deras banor – har här reducerats till fem. Och bara fyra av dem är nya bekantskaper. Man bränner dessutom igenom merparten av spelet på en kväll eftersom det, fram till de allra sista banorna, gör lika mycket motstånd som någon med svart bälte – i Rex Kwon Do.

Under den lilla tid det stannar hos en bjussar det alltjämt på en stabil -upplevelse – i grunden lika sympatiskt färgglad och djävulskt beroendeframkallande som alltid. Men som efterlängtad uppföljare till ett av de populäraste, samt i all sin enkelhet roligaste, pusselspelen någonsin är det inget annat än en stor besvikelse att det inte innehåller just mer.

Faller på sin tråkighet

Popcap gör visserligen – likt Ubisoft nyligen gjorde med ”Trials fusion” – ett försök att få en att dröja kvar genom att införliva tre små frivilliga utmaningar på varje bana. Men det greppet faller snabbt på sin egen tråkighet då dessa kommer i ungefär lika många varianter som det finns biologiska kön.

Om man flyttar blicken till spelets huvudmeny får man snart syn på förklaringen till allt detta – en liten symbol som föreställer en kundvagn och texten ”Coming soon”. En snabb googling senare förstår man att det som kommer snart är möjligheten att kunna förvandla ”Peggle 2” till det spel det borde ha varit från början, ett inköpt dlc-paket i taget.

Och i samma ögonblick inser man att den vackraste musik Popcap kan tänka sig knappast är någon symfoni av Beethoven.

Utan ljudet av klirr i kassan.

Jakob Svärd