Jättebesvikelsen räddas – av spelarna

Redlynx PS4- och Xbox One-debut Trials fusion är långt ifrån seriens forna höjder

RACING Den största prövningen i ”Trials fusion”?

Att ta sig förbi startskärmen.

Här tornar fula silvermonoliter upp sig i ett tafatt försök att utgöra någon sorts futuristisk fond. I högtalarna spelas en gräslig eurotechno-slinga som inte ens E-Type hade godkänt. På en avsats gränslar en snubbe iklädd en guldblå väst sin motorcykel.

Det är som att låta sina förväntningar vandra rätt in i en blankpolerad skördetröska.

Har tappat attityden

Finska Redlynx har torkat bort leran från sin superhyllade motocrosspelserie, och samtidigt förlorat mycket av dess stenhårda attityd. Banorna glänser som juvelerarbutiker (och är lika opersonliga), medan ”Jackass”-stjärnorna har bytts ut mot sterila robotröster.

Värst av allt är att spelet är mycket lättare än sina föregångare. Två tredjedelar av kampanjens banor flyger den vane ”Trials”-spelaren förbi utan problem. På ett par stycken måste man till och med använda en bil – som inte ens en förbannad Godzilla hade kunnat välta.

Underbara fysiken slösas bort

De svåra banorna är i sedvanlig ordning supersvåra, men det stör mig att det knappt finns några mellansvåra nivåer där bemästrandet av spelets underbara fysik står i första rummet.

Redlynx har istället adderat specialbanor med höga och långa hopp där det är tänkt att spelets nya funktion – stunts – ska agera huvudrollen. Men dessa är dåligt implementerade och inte mycket mer imponerande än tricksandet i ”Mario kart”.

”Trials HD” och ”Trials evolution” hade dessutom betydligt bättre variation, och även om ”Evolutions” fantastiska uthållighetsbana Gigatrack får en sorts motsvarighet här i Infinite Trials känns den en smula billig med sina ständiga teleportörer.

Sprudlar – av spelarnas kreativitet

Det som till slut räddar ”Trials fusion” från fullständig kreativ soppatorsk är de användargenererade banorna. Uppfinningsrikedomen vet inga gränser och har på bara några dagar resulterat i underbara färgkodade plattformsbanor, jättekonstiga fotbollsspel och ”Mass effect”-inspirerade rymdbaser.

Redlynx har mycket att lära från sina egna spelare. Om den här spelserien ska ha en framtid att tala om är det inte ett slätstruket science fiction-tema som ska ligga till grund för den.

Det räcker ju faktiskt med utomjordiskt roliga banor.