En underbar fighter

Storstilad comeback för klassiska Soul calibur

BEAT ’EM UP Det är omöjligt att recensera ”Soul calibur V” utan att nämna ”Street fighter IV”.

Capcoms hyllade revival har lämnat ett avtryck på fightingscenen stort som Godzillas fotsula. Och för första gången sedan 90-talet har pendeln svängt. Det är inte längre 3d-fighters som ”Virtua fighter” och ”Dead or alive” som dominerar genren – den stora publiken har en nygammal favorit.

Namco Bandai är inte dumma. De är väl medvetna om den nya världsordningen – ”Soul calibur V” är ett direkt resultat av den. Här finns såväl parry-minnande blockeringar som ultra-liknande specialare. Tekniker som till och med utförs på liknande sätt som i ”Street fighter III” respektive ”Street fighter IV”.

Klädsamt klassisk mekanik

Att guard impacts nu delats upp i två olika kontringar/försvar och förenklats en aning ser jag bara som något positivt. Att spelet är det snabbaste sedan ”Soul calibur II” och därtill utrustats med ett superkvickt sidsteg som gör oväntat mycket för striderna får spelmekaniken att både kännas experimentell och klädsamt klassisk.

Tyvärr kan man inte säga samma sak om det som står till buds om man inte har en kompis att spela med. ”Soul calibur”-serien har alltid varit mån om den ensamme spelaren och konstruerat många ovanligt lyckade enspelarlägen genom åren. Så icke här. Storyläget domineras av Sophitias extremt osympatiska avkomma (spelet utspelar sig 17 år efter fyran), och är ungefär lika spännande som tidningsutbudet i väntrummet hos tandläkaren.

Arkadläget erbjuder ingen större substans, och även om Quick battle radar upp en del intressanta match ups saknas den där kontexten som var så klockren i tidigare spel. Karaktärerna hade historier, världen runtomkring dem kändes levande.

Gästspel av Ezio Auditore

Det är synnerligen trist eftersom ”Soul calibur V” faktiskt har haft modet att kassera en hel del gamla karaktärer, och ersatt dem med några riktiga pärlor. Spådamen Viola anfaller med metallklor och en svävande kristallkula, mystikern Zwei har en eterisk vargkompis som är ovanligt obehaglig, och ”Assassin’s creeds” Ezio Auditore är utan tvekan den bäste (och givetvis mest elegante) gästkaraktären serien skådat.

”Soul calibur V” är, trots sina många påtagliga brister, en underbar fighter. Visst går det att hävda att det är ett populistiskt drag att förenkla spelmekaniken. Å andra sidan var det länge sedan jag hade så här ohämmat kul med den här spelserien.

Det må vara i elfte timmen, men vem vet – det kanske räcker för att få pendeln att svänga tillbaka.

Jonas Högberg