Fifa är ett konstverk i ständig förändring

Peter Ottsjö

Nya Fifa 12 är inte perfekt – men frågan är om serien någonsin kan lyckas bli det

SPORT Vissa klichéer tycks aldrig nå Vancouver.

Som den om att man aldrig ska ändra på ett vinnande lag. ”Fifa 11” sålde i över tio miljoner exemplar. Spelets kanadensiska utvecklingsteam hade kunnat luta sig tillbaka, sminka tolvan en aning och låta ett välsmort pr-maskineri sköta resten.

Men tvärtom har EA Sports tagit en av de största kreativa riskerna någonsin med sin bästsäljande spelserie. De tog sitt vinnande lag och ersatte halva truppen.

Slut på en era

Du lär märka det redan i första matchens första sekunder. Tidigare kunde man begagna sig av ett omänskligt högt press/understöd-försvar där ens spelare sög åt sig motståndarna likt en magnet. Man kunde bygga hela sitt spelsystem på att vinna boll högt på egen planhalva och blixtrande omställningar via hypersnabba yttermittfältare. Det gick så långt att man på transfermarknaden till slut bara letade efter billiga spelare med höga värden på löphastighet och acceleration. Styrka, bollkontroll, avslutsförmåga var inte lika viktigt – bara ta bollen och spring.

Den eran är över. ”Fifa 12” kommer att straffa den som försöker anamma samma spelstil. Motståndarna – oavsett om det är Kalmar FF eller Bayern München – kommer elegant att runda en vilt attackerande spelare, utnyttja ytorna som uppstår bakom och snabbt komma till farliga avslut. Ai:n känns dessutom mer rovlysten än tidigare, mer benägen att spela ett rakt anfallsspel.

Tålamod belönas tusenfalt

EA Sports har hajpat det här som ”taktiskt försvarsspel” och det stämmer verkligen. Likt modern fotboll måste man bygga ett kompakt fort utanför eget straffområde, täcka ytor, läsa spelet och vänta på rätt tillfälle att tackla.

Jag har sett både en och två och tre arga forumpostare som säger att EA nu förstört hela spelupplevelsen. Jag förstår reaktionen, eftersom det nya försvarsspelet är ett angrepp på ett gammalt inövat beteende. Men när man bemästrat de nya fingerakrobatiska knappkombinationerna och accepterat filosofin bakom det omstörtande designbeslutet – då blir man tusenfalt belönad. Att vinna i ”Fifa 12” – åtminstone en bra bit upp i svårighetsgraderna – är djupt tillfredsställande.

Brutala övergrepp

Paradoxalt nog är ”Fifa 12” mer fysiskt än någonsin. När man väl går in i närkamper smäller det så hårt att man nästan kan känna kollisionerna i tv-soffan. En ny fysikmotor tillåter den sortens våldsamma man-mot-man-uppgörelser man förknippar med en kontaktsport som fotboll. Sena glidtacklingar kan resultera i brutala övergrepp där motståndaren inte bara flyger genom luften, utan dessutom riskerar långvarig konvalescens. Och fysikmotorn hanterar de små detaljer som trots allt gör fotbollsmatcher, hur avancerade taktiska konstruktioner de än bygger på, till oberäkneliga, nerviga, tvåaktsdramer. Ett skott som ändrar bollbana för att det nuddar tåspetsen, en domare som inte hinner ur vägen, en feltajmad bakåtnick som serverar motståndarlaget. (Helt fläckfri är den oscriptade trasdockefysiken inte – det finns redan en ansenlig mängd Youtube-videor på temat ”physics fail”).

Fyra plus räcker knappt

Om man zoomar ut från fotbollsplanen ser man också ett delvis nytt karriärläge. Om man ska tro producenten David Rutter är det ett direkt resultat av konkret feedback från fansen. Deras önskemål går inte att invända mot; transferfönstrets deadline-dag är nu lite mer lik verklighetens silly season-fnatt, det är enklare att överblicka en spelares framtida potential och nyhetsfeeden är mer relevant, med tips om talanger man kanske vill lägga ett bud på. Man måste också ta hänsyn till en spelares humör och form; får de ont om speltid lär de snart begära ett klubbyte. Dessutom måste man passa sig för att matcha tröttkörda spelare för hårt, risken för långvariga skador är mycket högre än i ”Fifa 11”.

Fyra plus räcker egentligen inte för att beskriva hur bra ”Fifa 12” är. Man saknar en större skala. Det är nio av tio, 96 av 100, 4,8 av 5. Men det är inte perfekt – och historien har lärt oss att det aldrig lär bli det heller. Kanske är det själva poängen.

Likt sporten det försöker porträttera är ”Fifa” ett konstverk i ständig förändring, en lek som alltid måste omprövas, poesi i rörelse.

Kalla det en kliché om du vill.

Här är fler nyheter i ”Fifa 12” – och vår dom!

Lika spännande som försvarsspelet och fysikmotorn är inte de nya ”precisionsdribblingarna”. Visst, man får bättre bollkontroll på mindre ytor och är man oerhört skicklig kan det bli ett farligt anfallsvapen. Men det är ett inslag som åtminstone jag är sparsam med, risken att blotta sig för kontringar är för hög.

Likt många moderna spel ger nästan allt man gör i ”Fifa 12” erfarenhetspoäng. EA har spänt en communitybåge över hela spelet döpt till ”EA Sports football club” och poängen man samlar tillfaller ens favoritklubb. Tanken är att bygga rivalitet mellan klubbarna; en tabell visar vilken klubb som snittat högst poäng varje dag. Det känns inte alls så medryckande och intressant som EA säkert hoppas.

Medryckande är däremot ett läge med det hopplöst tråkiga namnet ”online friendlies”. Plötsligt får matcherna vänner emellan ett sammanhang och en relevans man saknat i alla år. I ”online friendlies” ingår varje match i en liga om tio omgångar. Den med flest poäng vinner ligan och sedan påbörjas en ny. Och gömt långt inne i spelets menysystem sparas all statistik mot ens vän och rival. Det är obegripligt att EA inte insett att den här funktionen borde fronta ”EA Sports football club” – det är ju den rivaliteten som verkligen betyder något.