Japansk punk – i en vit ask
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-11
Punken dog aldrig. Den åkte bara till Japan och började säljas i vita Wii-askar.
Stjärndesignern Goichi Sudas hyllade splattersaga ”No more heroes” handlade om en fattig, utsiktslös nörd som varvade skitjobb och porrfluktande med en absurd karriär som seriemördande superhjälte. Delvis eftersom det var hans enda chans till socialt avancemang, men mest för att han ville ligga med sin drömtjej. Spelet inleddes med devisen ”PUNX NOT DEAD”, och den uppkäftiga mentaliteten syntes inte bara i den kladdiga, kantiga DIY-estetiken. Hela spelet var en syrlig, svartsynt satir som sparkade uppåt; kommentarerna till det slutna japanska samhällssystemet duggade lika tätt som de avhuggna lemmarna.
Uppföljaren ”Desperate struggle” har inte ett lika vattentätt case, men det stärker ändå tesen att det är ofta de våldsammaste spelen som är de smartaste. Jag vet att du tänker på ”GTA” nu, men exemplen är fler – och ännu våldsammare – än så. I ”No more heroes 2” har tematiken mer gemensamt med Platinum games ultravåldsepos ”Madworld” – de rika reser skyskrapor och gömmer sig bakom jätteföretag medan de förvandlar underklassens umbäranden till underhållning. Huvudpersonen Travis Touchdown är fortfarande en kallhamrad fullblodskarriärist som gärna kliver över lemlästade lik om det innebär att han kan hoppa upp ett pinnhål i hierarkin. Trots all burlesk humor och, som omslaget påpekar, ”girls with short skirts and bad attitude” så stimulerar spelet mer över än under midjan.
Men ibland är man inte säker på om det är punk eller bara plumpt. De seriösa försöken att säga något vettigt avbryts lite väl ofta av pojkrumsperversa mellansekvenser där Travis dreglar över den franskbrytande, utmanande klädda donna som arrangerar hans rankingmatcher. Huvudpersonerna är numera spelets svagaste punkter; två blindgångare i ett hysteriskt smatterband av excentriska massmördare. Bossmötena med dessa är så smarta och uppfinningsrika i allt från dialog till spelmekanik och rekvisita att ”Super Mario galaxy 2” framstår som torftigt. Episka bataljer mellan jätterobotar, nerviga möten med pyromaner i hemsökta hus, mordiska cheerleaders, hiphop-präster och en skolgårdsfajt med en fnittrig skolflicka som, i en blinkning till Darth Maul, förvandlar sin flöjt till en dubbeleggad ljussabel. Goichi Suda har sagt att han kom på de grundläggande idéerna till spelet när han satt på toa. Han måste ha suttit där väldigt länge.
Och för att kompensera för dipparna i det berättarmässiga blodsockret har en ny stjärna tänts i ”No more heroes 2”: själva spelandet. Där föregångaren var full av bråte fokuseras nu all kraft på de beståndsdelar som faktiskt funkar. Transportsträckorna har helt eliminerats – man slipper köra runt i den visserligen fantastiskt döpta strandstaden Santa Destroy, och kan istället välja nästa aktivitet på en stiliserad karta. De avsiktligt monotona extraknäcken (som alltid presenteras med ett käckt ”It’s whore time!”) ser ut, kontrolleras och låter som om man dunkat in en NES-kassett i Wiin.
Mellan rankingmatcherna finns det alltid precis tillräckligt mycket att göra för att man ska hinna – och vilja – pusta ut och slappna av en stund. Och banorna som leder fram till själva bossarna är aldrig mindre än sensationella. Det är laser och sprayfärg, pixelhjärtan och sönderbrända färgtoningar, kroppar som klyvs itu och löses upp i blodiga duggregn. Trots den kassa kameran är striderna ett frosseri bara att titta på. Och ännu roligare att spela. Grasshopper är den enda utvecklaren i världen som lyckats fylla en liten Wiimote med så mycket tyngd och oljud. Det bedövande trycket i varje avslutande attack skulle aldrig gå att replikera med en handkontroll (att Xbox 360- och Playstation 3-versionerna av det första ”No more heroes” aldrig släpptes utanför Japan är nog lika bra). Och även om det är ont om snitsiga combos har ”No more heroes 2” en taktisk elegans som hela tiden håller en på tårna, trots att spelet egentligen bara pumpar in kanonmat.
Att Grasshopper är världsbäst på överdrifter visste vi redan. ”No more heroes” levde egentligen bara på sin barnsliga spontanitet, på de helt oberäkneliga stunderna i ringen före, under och efter varje mirakel till rankingmatch. Den stora segern i uppföljaren är att det fortsätter fascinera även när det måste luta sig tillbaka och hämta andan mellan alla tokiga infall.
Jag tror inte Goichi Suda vill höra det här, men jag är rädd att han har börjat växa upp.