Miljöerna förför – inte bystmåttet

Peter Ottsjö

Det fanns en tid när Lara Croft bara handlade om bystmått.

Och brösten är fortfarande av rent komiska proportioner. Hon inleder "Underworld" i en baddräkt som inte lämnar mycket åt fantasin.

Men det går att leva med det snedvridna kroppsidealet.

När brittiska utvecklaren Crystal Dynamics annekterade popikonens spelserie befann den sig i fritt fall. Sedan dess har de sakta men säkert återvunnit förtroendet för "Tomb raider" som spelunderhållning, snarare än billigt grabbflås.

"Underworld" är på många sätt deras finaste stund.

Det bygger vidare på föregångarens "Legends" charmiga matinékänsla, sneglar en aning på fjolårets "Uncharted" och adderar omsorgsfullt nya inslag till den beprövade speldesignen.

Och om något förför i "Underworld" är det alla vackra miljöer, inte Lara Crofts timglaskropp.

"Tomb raider" är egentligen ett spel med tre beståndsdelar. Halsbrytande plattformsakrobatik, pussel och lättviktiga eldstrider.

Här har Crystal Dynamics tveklöst ägnat mest tid åt de första två. Bandesignen tillhör det bästa de gjort, inte långt från vare sig "Ocarina of time" eller "Twilight princess". Det märks inte minst i pusslen. Inledningsvis förbryllar de, avslutningsvis känns de nästan alltid helt logiska.

Ofta består gåtan helt enkelt i att lista ut hur man ska ta sig fram. Lara Croft har begåvats med ett större rörelsemönster och hennes änterhake har fått större användningsområde.

Emellanåt växlar spelet tempo. Ett fartyg kantrar och man måste fly. Framstörtande tigrar. Ödlor som attackerar precis när man försöker undvika att trilla ner för en lodrät klippa. Och likt "Indiana Jones"-filmerna finns alltid stereotypa konkurrenter i jakten på den försvunna skatten. Tyvärr är dom striderna ett vänsterhandsjobb. Fiende-AI:n kan utan vidare missa att tung eldgivning pågår några meter från dem.

Men det största problemet är kameran. I ett spel som kräver så mycket precision och tajmning är det lätt skylla kameran för åtminstone hälften av gångerna hjältinnan planterar ansiktet i betong. "Underworld" står och faller – bokstavligt talat – med trilskande kameraarbete.

På så vis blir det här kapitlet i "Tomb raider"-sagan en splittrad upplevelse.