NEIL YOUNG
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-06
Sugar Mountain: Live at Canterbury House 1968 (rock)
”Mr Soul”. ”Expecting to fly”. ”The loner”. ”Sugar Mountain”. ”Broken arrow”. ”Winterlong”.
Låtarna är alla hörnstenar i den rockhistoriska katedral som är Neil Youngs karriär och de fanns redan här, två novemberkvällar för fyrtio år sedan på ett universitet i Ann Arbor, Michigan.
Young hade precis brutit med Buffalo Springfield, första soloplattan var på gång men ännu inte utgiven och artisten på scen väntade på att fylla 23.
Förutom versionen av ”Sugar Mountain”, som hamnade som b-sida på succésingeln ”Heart of gold”, har inga av dessa inspelningar varit officiellt utgivna tidigare.
Det här, tredje släppet i Youngs ”Archives”-serien, är kanadensaren med akustisk gitarr framför en, vad det låter som, ganska liten publik.
Men närvaron är väldigt, väldigt påtaglig. Bandbruset till trots känns det nästan som att man är på plats. Hur som helst önskar man att man hade varit det.
För Neil Young spelar alla de där låtarna som så småningom skulle bli klassiker med den unge mannens lätthet och dedikation.
Han verkar i mellansnacket ibland rent blyg inför den nya situationen. Vilket inte hindrar honom ifrån att dra en rolig anekdot om hur han fick kicken från ett jobb i en bokhandel på grund av lite för entusiastisk konsumtion av piller.
Det är också kul att höra den artist som i dag kanske mer än någon annan personifierar ordet tidlöshet prata om tre-fyra år gamla låtar som ”väldigt gamla”.
Den långa, episka ”The last trip to Tulsa” har sällan låtit bättre. Detsamma gäller ”I’ve been waiting for you”, en ovanligt luttrad kärlekssång för att komma från en 22-årig penna.
De som gick från Canterbury House de där två kvällarna måste rimligen ha förstått att något stort var på väg att hända.
Håkan Steen