Mördande trist, Julio

Varje minut känns som ett livstidsstraff

HELSINGBORG. Julio Iglesias säger:

–?När vi spelar vår musik är det som att vi älskar offentligt.

Julio stryker sig över slipsen, sluter ögonen och fortsätter:

–?Och tango är som att älska vertikalt. Ni kan bli gravida … vertikalt. Och om ni blir gravida i kväll – döp ert barn till … Julio.

Den spanske smörhingsten är sig lik.

Han är lika välekiperad som en italiensk förbundskapten i fotboll, leendet är så bländande att det hade kunnat jobba som fyr på Ölands södra grund – hur fan kan han ha så vita tänder? – och rösten är märkligt oförstörd.

Bjuder på kärleksballader

Julio bjuder på tango, sydländska kärleksballader, Fred Neils ”Everybody’s talkin’”, Al Greens ”How can you mend a broken heart” och lite calypso.

Allt har samma lugna temperament och långsamma tempo. Vartenda ”you” uttalas ”fwuuu”. Musiken är så mjuk och monoton att den påminner om en humla som flugit vilse och inte vet var den ska landa:

Zzzuuuuummmmmmmmm-mmmmmmmmmmmmmmm.

Det är mördande tråkigt. Varenda minut känns till slut som ett livstidsstraff.

Under tiden gör Julios kör – tre eleganta damer – samma sensuella rörelser i låt efter låt.

Jag kan inte bestämma mig för om de joggar på stället eller ligger med luften. I slow motion.

Men jag beundrar deras uthållighet.

Julio Iglesias

Markus Larsson