Sommarlätt och bitterljuv tonårsnostalgi

Men vi har inte riktigt fått chansen att sakna Per Gessle

En händig man (pop)

När Per Gessle kom med ”Mazarin” för fyra år sedan var det en skiva som vi väntat på. Då hade Gessle – med någon enstaka Gyllene Tider-låt som undantag–hållit sig borta ifrån lite personligare pop på svenska sedan sina två underskattade soloalbum på 80-talet.

Sedan följde en succéturné, och på det ett 25-årsjubileum med Gyllene Tider som slog alla tänkbara rekord samt vinylnördsdubbeln under namnet Son Of A Plumber, även det en stor framgång.

När det nu kommer en svensk soloplatta till – precis som allt annat sedan ”Mazarin” inspelat med Christoffer Lundquist och Clarence Öfwerman i en liten studio i Skåne – känns det fortfarande som att ”Mazarin” hände härom dagen.

Vi har inte riktigt fått chansen att sakna Per Gessle.

Kanske är det därför som jag inte lyckas uppbåda lika stor entusiasm den här gången. För alla ingredienser finns ju där igen. De genialiskt enkla refrängerna, sommarlättheten, det bitterljuva anslaget, 70-talsfärgen, de charmiga pophistoriska referenserna.

Hantverket är, i vanlig ordning, klanderfritt. Det är banalt med stil, mixen av lycklig och olycklig kärlek skickligt avvägd för att skapa en feelgood-känsla som ändå berör.

”Fru Nordin”, om äkta hälften Åsa, är väldigt läcker powerpop. ”Pratar med min müsli (hur det än verkar)” är en lysande titel. Här finns några rätt fina ballader.

Men mest känns det här albumet som att Per Gessle än en gång bevisar att han är väldigt bra på den sorts tonårsnostalgiska pop vi redan vet att han är väldigt bra på.

Den skiva vi väntar på nu är den där han verkligen vågar erkänna för sig själv att han faktiskt är en mogen man.

Bästa spår: ”Om jag vetat då (vad jag vet nu)”.

http://wwwc.aftonbladet.se/noje/musik/puls-topp.html

Håkan Steen