Obegripliga vrål och primalskrik

Limp Bizkit i Stockholm

Nu är jag helt säker. Brittan måste för en gångs skull ha talat sanning.

Jag talar så klart om den påstådda romansen mellan Limp Bizkits kepsbeklädda frontfigur Fred Durst och Britney Spears. Fröken popprinsessa själv har alltid hävdat att Durst ljuger, och efter den här konserten inser jag att hon har rätt. För maken till tristare snubbe får man leta efter.

Jag har alltid levt i villfarelsen att Fred Durst var en rätt lustig figur. Det måste ha varit den där röda kepsen, för när nu den har pensionerats finns det absolut ingenting som skiljer honom från resten av den t-shirt-baggyjeans-och-keps-klädda publiken. Möjligen det att han har shorts på sig, mitt i vintern.

Kaxigheten från otaliga tidningsintervjuer är som bortblåst, och mellansnacket inskränker sig till förolämpningar av den sittande delen av publiken, samt det obligatoriska resonemanget om svenska köttbullar och vackra flickor.

Allt låter lika

Inspirerat? Nej, knappast.

Det är för mig ofattbart hur den här orkestern kunnat bli så groteskt stor.

Alla låtar är uppbyggda på exakt samma sätt och låter likadant. Lite lugnt i början innan det brakar loss med tokdistad gitarr, dubbla baskaggar och Durst vrålandes obegripligheter.

Det enda som bryter mönstret är en cover av George Michaels "Faith" - men även den lyckas han primalskrika sönder fullständigt.

Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD

Limp Bizkit

Cecilia Lundblad