Ledigt häng med Melua
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2004-09-30
Katie Melua påminner om Norah Jones
Innan ”Learnin” the blues” håller brådmogna och tjugoåriga Londonbon Katie Melua ett av sina längsta mellansnack. Det är cirka 14 sekunder långt. Hon vill att publiken ska tänka sig att de sitter hemma i vardagsrummet med ett glas vin i handen.
Uppmaningen fångar konsertens stämning perfekt. Musiken är bekvämare än din favoritfåtölj, inklusive fotpallen. Svänget är ledigare än en hängmatta.
Påminner om Jones
Katie Melua påminner om Norah Jones, både till utseendet och rent musikaliskt. De verkar äga ungefär samma skivor. Fast Katies midnattsblåa jazzpop är möjligen mer pub än salong. Hon gör i alla fall utmärkta versioner av John Mayalls ”Crawling up a hill” och Canned Heats ”On the road again”.
Kvällens originalmusik är för det mesta skriven av Katies producent och pianist Mike Batt. Och Tom Waits borde verkligen försöka skriva en ballad som liknar vackra ”Call of the search” inom kort. Men höjdpunkten är covern på The Cures ”Love cats”. Det känns som att låten äntligen hittar hem.
Den ska ligga på soundtracket till tecknade ”Aristocats” och ingen annanstans.
Katie Melua
Markus Larsson