En prålig lyxshow -med gruppslagsmål
Uppdaterad 2015-02-17 | Publicerad 2015-02-12
Slipknot gör underhållande spektakel
Sedan sist har nio blivit sju - och utökats med två som saknar egna nummer.
Sådan sifferexcersis å sido, när det gäller ureffektiv spektakelmetal är Iowatruppen alltjämt en ekvation som går jämnt ut.
För en förstagångsbesökare kan det troligen te sig en smula kaotiskt. Som när Sid Wilson gör bisarra gymnastikövningar framför led-skärmen under ”Psychosocial”, då Shawn ”Clown” Crahan lufsar upp på läktaren för att accentuera avslutningsexplosionen i ”Spit it out” eller att Chris Fehn vevar med trumpinnarna mot sina bandkollegor mest hela tiden.
Välregisserat
Det ger föreställningen en illusion av spontanitet, även om inslagen är lika välregisserade som de är underhållande.
Allt kan hända-känsla
För även om det emellanåt går att sakna den skräckinjagande allt kan hända-känsla som ramade in ensemblens klubbkonserter runt millennieskiftet har den likaså lyckats förflytta sitt dysfunktionella tilltal till arenanivå utan att tappa sitt ursprungstilltal.
Därför är kollektivets första inomhuskonsert i huvudstaden sedan basisten Paul Grays bortgång 2010 en Slipknot-show som är så bra och iögonfallande som den kan vara just här och nu.
Summan är konstant
Låt vara för att det är två nya musiker på scen - ständigt i bakgrunden, strax vid sidan av strålkastarljusen - balansgången mellan prålig lyxföreställning och gruppslagsmål är underhållande och fascinerande.
Så även om sifferuppställningen saknar ett par nummer är summan tämligen konstant.
Det behöver en inte vara något större mattesnille för att begripa.
Hela showen låt för låt
1. Intro: XIX
2. Sarcastrophe
3. The heretic anthem
4. My plague
5. The devil in I
6. Psychosocial
7. The negative one
8. Three nil
9. Eyeless
10. Vermilion
11. Before I forget
12. Duality
13. Wait and bleed
14. Spit it out
15. Custer
Extranummer:
16. (sic)
17. People=shit
18. Surfacing