Lika förvirrande som innovativt

Markus Larsson

Så många får The Knifes ”Shaking the habitual”

POP När hörde du sist något som utmanade dina öron?

Eller rättare sagt – hotade dem med kniv?

Musiken ligger så långt ifrån skivan ”Deep cuts” att gruppen ett tag funderade på att byta namn. Att lyssna känns som att drunkna i ljud eller gå vilse i en hotfull miljö.

Rent instinktivt börjar man leta efter livbojar och bekanta landmärken för att hålla sig flytande eller orientera sig. De finns, men de är få.

Karin Dreijers förvrängda röst dyker upp och försvinner som en hägring. I ”Without you my life” finns en annan känd markör – pipig sång där det låter som om The Knife har samplat möss.

Det går att associera till Vangelis synthar och science fictionfilmen ”Blade runner” – kameraåkningen över ett futuristiskt och nattmörkt Los Angeles – i den diaboliska och briljanta ”Wrap your arms around me”. Då och då lyfter ett oljefat på locket och säger hej. Och bland de svårtydda texterna är gruppens politiska ståndpunkt kanske tydligast i singeln ”Full of fire”: ”Liberals are giving me a nerve itch”.

Men där slutar allmän väg. På ”Shaking the habitual” håller The Knife vad de lovat i intervjuer. De har spelat in ett krävande form­experiment som hänger alla förväntningar högt. Det går att läsa in allt och ingenting i musiken, det är lika innovativt och överraskande som förvirrande.

Albumets svullna format är i sig ett långfinger i ansiktet med tanke på dagens informationsstress. ”Shaking the habitual” sträcker ut sina robottentakler över tre vinylskivor eller två cd. Inte mindre än sex av spåren är längre än åtta minuter.

I dag är The Knife lika mycket en attityd som en popduo. Deras pressmeddelanden har utvecklats till röda manifest. Summan av intervjuer, videor, konserter och samarbeten med konstnärer och tecknare börjar kännas som en vänsterradikal tankesmedja.

Jag ställer mig gärna i samma demonstrationståg mot konservativa värderingar om kön, makt, äktenskap, familj, kapitalism och klass. Och att The Knife vågar och vill och får släppa ”Shaking the habitual” i en tid där mainstreampop reducerats till två säsonger, Melodifestivalen och ”Så mycket bättre”, är värt en applåd.

Men i konceptet The Knife är musiken just nu – inget svenskt band är mer ”nu”– emellanåt det minst intressanta. Det skulle behövas ett extremt bra bildmaterial för att motivera den påfrestande ”Old dreams waiting to be realized”. Låten är 19 minuter lång och består av ambient mummel (”mmwoooooo”) och metalliska ljud som springer runt som kackerlackor (”tiki-tiki-tiki”).

Efteråt dröjer sig en fråga kvar. Vad kan musiken på ”Shaking the habitual” egentligen förändra om låtarna bara vill nå de redan omvända?

Bästa spår: ”Wrap your arms around me”. Lika ödesmättad och svart som ett begravningståg.