Milt professionell samtidssoul med Hozier
Publicerad 2023-11-27
KONSERT Pendlandet mellan lägereldsballader, bluesrock och den mer smorda samtidssoulen väcker frågan om vem Hozier egentligen är.
Men hans vänliga framtoning räcker en bra bit på vägen.
Hozier
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 12 500 (utsålt). Längd: 1 timme och 52 minuter. Bäst: ”Cherry wine” och ”Work song”. Sämst: Medeltidsgillet i mitten.
Det är en vacker vinterkväll i Johanneshov. Globen är täckt av ett tunt lager nyfallen snö. Månen hänger som en halo ovanför.
Konsertens öppning går i samma stämning. I blått scenljus sjunger Andrew Hozier-Byrne balladen ”De Selby (Part 1)” på sitt gaeliska modersmål.
Påföljande ”Jackie and Wilson” är ”The Commitments” för 20-talet, som av någon anledning får mig att tänka på när karaktären Barry i tv-serien ”Extras” vrålar ”MUSTANG SALLY” rakt ut i rummet. Det är en skicklig musik, uppbackad av det åtta kvinnor och män starka bandet (många av dem är från Nashville, Tennessee).
Det är Hoziers första konsert på tre veckor och irländaren medger att han är nervös. Hans hyggligt mänskliga framtoning gör att man kan se mellan fingrarna på den amorösa bluesrock som tillåts pågå under stora delar av söndagskvällen. Addera allsångsövningar på medeltida melodispråk.
Till och med den annars entusiastiska publiken verkar tröttna en smula när ovan kulminerar och hälsar med tända telefoner den mer välfriserade popmusiken ”Movement” som första advent efter en erbarmlig november.
Personligen applåderar jag snarare när Hozier omfamnar sitt irländska folkarv. I ”Cherry wine” och ”I, carrion (Icarian)” kan man höra brasan knäppa i bakgrunden. Inför den senare håller Hozier en liten föreläsning om den tragiska hjälten Ikaros (grekisk mytologi är en inspirationskälla bakom nya albumet ”Unreal unearth”).
Pendlandet mellan lägereldsballader, bluesrock och den mer smorda samtidssoulen väcker emellertid frågan om vem Hozier egentligen är. Hans katalog håller inte riktigt för en nästan två timmar lång arenakonsert. En man framför mig börjar efter ett tag googla Moog-syntar på den tyska musiksajten Thomann. En högst rimlig reaktion.
”Take me to church” kommer helt utan förvarning, till publikens extas. Den knappast givna världshiten – deltabluesballad om katolskt synd – är en egen ö i konserten. Ett musikaliskt vägskäl utan dess like.
När Hozier inför extranumret ”Nina cried power”, ett samarbete med Mavis Staples, pratar om The Staple Singers, Nina Simone och behovet av en poetisk revolution, knyter han ändå ihop någon form av vänlig soulsäck.
Och den ändlösa bandpresentationen inkluderar, precis som på Cirkus för sju år sedan, ljusdesigner, bastekniker, produktionsmanager och fotograf.
Under kvällens final, ”Work song”, behöver en person i publiken hjälp. Hozier pausar låten omedelbart. När personen ledsagats ut av säkerhetsvakter fortsätter irländaren bara med artig professionalism mitt i den milt souliga refrängen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik