Han nobbade tre miljoner

Joacim Forsén

Dennis Lyxzén släpper skiva med nytt band: Jag har svårt för återföreningar

Dennis Lyxzén och David Sandström stod på en scen i Borås.

Framför dem stod fyra betalande.

Ett par dagar tidigare hade barndomsvännerna tackat nej till tre miljoner – för en enda USA-spelning med ett återförenat Refused.

Dennis Lyxzén, 37, har varit en ettrig politisk centralfigur i Sveriges punkrörelse de senaste två decennierna. På 90-talet satte sångaren industristandard för svensk straight edge-hardcore och fick nyfrälsta vegankids att bilda meterlånga köer utanför sömniga fritidsgårdar och nedlagda biografer.

Han har turnerat världen över flera gånger om. Hyllats av alltifrån Slash till Metallicas Kirk Hammet. Jobbat med legendaren Rick Rubin, en av vår tids mest inflytelserika producenter.

Vill inte låta som Ledin

Nu är Dennis Lyxzén aktuell igen. Med texter på svenska gör bandet Invasionen skivdebut.

– Det är ganska bisarrt. Jag har spelat musik i 20 år och det här är första gången jag skriver på svenska. Jag var så jävla rädd för det banala, att det helt plötsligt ska låta som Tomas Ledin. Det är nog därför jag har hållit mig borta från svenskan, säger sångaren.

Punkblinkningen till Ebba Grön är svår att blunda för. Och det är heller inte meningen.

– Det är ingen hemlighet varifrån vi kommer. Vi tänkte inte att vi skulle göra en platta som låter svensk 78-punk. Det kommer sig så naturligt, säger han.

Texterna på nya ”Hela världen brinner” ångar av uppdämda ideal. Dennis är rebellen som blivit vuxen. En 37-åring som fortfarande kämpar för att hålla fast vid sina politiska värderingar från hardcore-åren.

Världsturnéer i 16 år

Under tiden har han sett vännerna gå vidare i livet.

– Mycket på skivan handlar om den grejen, det finns en liten besvikelse mot dem som jag växte upp tillsammans med. Vi var ett sånt jävla gäng och trodde, fan, världen kan faktiskt förändras. Plötsligt vände man sig om och undrade vart alla andra tog vägen. Det kan vara väldigt frustrerande men jag dömer dem inte, säger Dennis och fortsätter:

– Det är inte så jävla lätt att vara 37 och inte veta om jag kan betala alla räkningar nästa månad, bara för att jag ska hålla på och spela i en massa punkband. Jag fattar det. Det känns som så många i ens närhet la idealen åt sidan när de slutade gå på spelningarna. Även fast jag fortfarande bråkar och gapar mycket utåt så tror jag att den största kampen bedriver jag mot mig själv.

Dina band har alltid satsat internationellt. Har du tappat det suget?

– Jag har spelat i band som har turnerat världen i 16 år. Jag har spelat in två skivor med Rick Rubin, gjort tolv USA-turnéer och turnerat i Europa så mycket att jag inte ens kommer ihåg hur många gånger, bara med International Noise Conspiracy. Jag har inte i kroppen längre att jag måste ut och göra den grejen. Men däremot har jag aldrig lyckats i Sverige. Jag har hållit på med musik i 20 år, släppt över 20 fullängdare och folk i Sverige vet fortfarande knappt vem jag är. Det känns spännande att zooma in.

Känner du så med Refused också, att ni inte lyckades hemma?

– Ja. Vi satte ett avstamp på en hel generation människor som blev delaktiga i grejen. Men det var aldrig några kvällstidningar som skrev om oss. Vi gillade tidningen Pop jättemycket, vi var ju musiknördar. När vi släppte vår sista skiva ville vi att de skulle skriva om oss. Men de bara fnös åt oss. Sen har ju Strage, Lokko och alla de där kommit efteråt och sagt ”oj, oj vi missade hela den där grejen”.

Du och David Sandström spelar tillsammans igen i AC4. Många vill se Refused återförenat.

– Ja, det finns ett ganska stort sug. Vi blev erbjudna tre miljoner för en spelning i USA nu i somras men tackade nej. Det blir så mycket pengar för en grej som var så länge sen. Jag har generellt väldigt svårt för återföreningar.

Spelade för fyra fans

Bara dagar efter att de tackat nej till miljonerna spelade de i Borås. I publiken stod fyra betalande AC4-fans.

– När man håller på med musik får man vänja sig vid att skratta åt misären. Man har varit med om så jävla mycket. Sovit på golv, ätit grus och fått betalt med en påse polska småpengar. Det klart att man blir väldigt härdad. Vill man göra den här grejen på riktigt så måste man vara beredd att få lite smuts på byxorna.

Men känns en återförening med Refused helt utesluten?

– Ingenting är helt omöjligt. Men det känns väldigt långt borta. Jag tror också att det faktum att jag och David började spela ihop igen var som en manöver för att ducka. Nu gör vi åtminstone musik och har kul tillsammans.

Pendlar till Amanda

Invasionen-skivan är inspelad hemma i Dennis hus. Som flera av hans vänner har sångaren köpt en gård i det norrländska inlandet och byggt egen studio. Samtidigt pendlar han regelbundet till flickvännen Amanda Jenssen i Stockholm.

– Det blir en massa pusslande men att man är i samma bransch gör att det finns en förståelse. Jag har sett ganska många killar som spelar i band och plötsligt vill tjejen inte att de ska åka på turné. Det är ju bra om man träffar folk som fattar att det kreativa jobbet gör att man inte jobbar måndag till fredag och hänger på helgen.