Partyrock på fall

Per Magnusson

LMFAO

helskärm

LMFAO:s vidlyftiga partyrockande börjar ta ut sin rätt.

Ena halvan SkyBlu är sjukskriven för en ryggskada och douns dj har brutit foten.

Semester, någon?

Precis som vid sen­aste Sverige-besöket i februari kommer LMFAO som decimerad duo.

Men den översvämmande publiken på Grönan älskar Redfoo och hans entourage. Marken skakar för varje ”Party rock anthem”, ”Shots” och ”Sexy and I know it” som basuneras ut.

Jag känner emellertid lika stor pepp som ”Mad men”-karaktären Roger Sterling på en dålig dag.

Monoton ljudkuliss

LMFAO:s studentikosa spex orkar inte ens vara ett hån mot hiphop, r’n’b och house.

Den har ingenting med dem att göra. Det är musik främst för barn och vissa vuxna som vill ha en monoton ljudkuliss till sin vaskning.

I zebra-slacks ser Redfoo ut som en modell under rubriken ”Don’ts” i tidningen Vice ”Dos and don’ts”.

Scenshowen är en blandning mellan en neonporrig fantasi regisserad American Apparel-grundaren Dov Charney och den svenska orkestern Electric Banana Band.

Inte fängslande

Den är emellertid inte tillräckligt färgstark för att vara fängslande. Femton minuter in i konserten finner jag mig själv stirrandes på åkattraktionen Fritt fall. Tankarna vandrar i väg. Jag kan inte sluta tänka på Tom Pettys sång ”Free fallin”.