En tragisk och oaptitlig sörja

Jag trodde Iron Maiden spelade på Globen.

Men Eddie The Monster ville tydligen hellre tillbringa kvällen på Söder Mälarstrand.

Rent skrämmande för oss som trodde vi skulle få se Ryan Adams.

helskärm

Jag överdriver förstås en aning. Någon "The number of the beast" lyckas väl Ryan Adams inte krama ur sig ens en sån här miserabel kväll.

Fast den sega, fyrkantiga, klichéartade gitarrock den före detta Gram Parsons-konnässören just gett ut på skiva och nu plågar oss med under en oändlig helafton geggar ofta ihop sig i nåt slags oaptitlig sörja som oftast leder tankarna till de sämsta numren på Oasis sista plattor - men ibland faktiskt också till ren och skär metal.

Rent fasansfullt

De inledande 45 minuterna, under vilka den till synes förvirrade amerikanen uteslutande ägnar sig åt den nya dyngan, är rent fasansfulla.

Jag tror inte jag sett nåt sämre, i alla fall inte när det rört sig om en artist jag hyst viss respekt för.

Efter en kortare paus ser det dock ut som att Adams tänker skärpa sig. Han hänger då på sig den akustiska gitarren och framför en hyggligt vacker "To be young" (is to be sad, is to be high").

Men det blir bara en kort glimt av anständighet.

Strax efter förvandlas han till Eddie The Monster igen.

Mest tragiskt är att 29-åringen verkar så fullständigt likgiltig.

Vid ett tillfälle frågar han:

- Suger det? Okej, i så fall. Jag bryr mig inte.

Nej tack, vi märker det.

Hur har det kunnat gå så oerhört snett för den här gamla favoriten?

Ryan Adams

Per Bjurman