Blixtrande starkt, elektriskt och tajt

KARLSKRONA. Det har sagts att man inte ska ta Teddybears på allvar. Att det rör sig om ett plojrockband, anförda av relativt vuxna och småironiska pappor som vägrar växa ifrån sina Play Station-konsoller.

Det är alldeles riktigt. Inget annat svenskt band gör kung fu-disco med samma barnsliga förtjusning.

Teddybears största bedrift i år är att de har bevisat att välformulerade nonsenstexter behövs mer än någonsin. Det där "boom-chikka-boom-chikka-bom-bom-boom"-partiet i "Hey boy" säger alltid mer än minst fyra skivor av Björk och andra isländska träexporter.

Svårslaget

På scen har också gruppen utvecklats till Little Richards och Buddy Hollys självklara arvtagare. De gör lysande raggarunderhållning. Att Teddybears sedan har en betydligt yngre smak än Jerry Williams - Kraftwerk, hiphop och elektroniska influenser från när och fjärran rullar ofta fram i samma låt - förändrar inget i sak.

Dessutom har gruppen blivit en svårslagen liveattraktion. Det verkar inte spela någon roll vilken scen de står på längre.

Det kvittar om de framför showen utomhus eller om de gör rekvisitaspäckade turnépremiärer på Münchenbryggeriet i Stockholm eller trycker in alltihop i en liten lokal i Karlskrona.

Resultatet är detsamma: blixtrande starkt, tungt, elektriskt och tajt.

Om kristallkronan längst bak i lokalen hade lossnat skulle den bara ha gjort golvet illa. Publiken är med andra ord inte stor på Kino.

Såna här kvällar spelar den lilla detaljen ingen roll.

Teddybears STHLM

Markus Larsson