En underhållande färd

Mattias Kling

Så många får Parkway Drive

Australiengruppen är på väg.

Den har en riktning utstakad och ett mål som skyr de värsta genrefällorna.

Därför kan man ta att resan dit skumpar lite här och var.

I enlighet med titeln är Byron Bay-kvintettens senaste verk ”Atlas” en bläddervänlig historia. En skiva som dynamiskt färdas mellan ytterligheter, ungefär som öken står i kontrast mot frodiga fält.

På sitt sätt kan den också illustrera Parkway Drives evolution, från den tidiga karriärens endimensionella metalcore till den årsaktuella driftighets­kavalkaden, där de törs ta ett bredare grepp om sin verksamhet än att blott bryta ner svensk västkustdöds på ett väldigt 2000-talstypiskt vis.

Musikalisk spänst

Således är det fullt naturligt att det är just inslagen från nämnda höstsläpp som ger konserten musikalisk spänst och rondör. För säga vad man vill om bidrag likt ”Romance is dead” eller ”Dead man’s chest” – några vådligt äventyrliga kompositioner är de

inte.

Går rätt väg

Då visar i stället Slayer-hätska ”Dark days”, ”Wild eyes” eller driftigt emotionella huvudsetavrundningen ”Blue and the grey” att ett känsloläge som inte räds för att växla ner mellan varven vinner i längden. Att det går att hitta vägar ut ur den återvändsgränd som onekligen uppstår då grundformeln kräver tusenmilaservice.

Det är just den väg Parkway Drive slår in på. Och även om målet för stunden hägrar i horisonten är det väldigt underhållande att

vara med­passagerare på färden.