En entertainer av den gamla skolan

Per Magnusson

”Konserten har bara ett läge, den stannar aldrig upp”

Att ge allt för sin publik är viktigare än någonting annat för

showmannen Miguel. Det finns en sällsam charm i den attityden.

Konserten är väldigt mycket soul, kött och poser för pengarna.

Miguel har två hårfläktar och bar mage under uppknäppt fransjacka. (Låt oss bara konstatera att hans personliga tränare gjort ett bra jobb).

Han har till och med fransar på mikrofonstativet. Kanske är det för att accentuera att 29-åringen från Los Angeles på sitt senaste album ”Wildheart” anammar classic rock, en musikstil som hans pappa introducerade för honom redan som barn. Texterna kretsar kring ett bleknat Kalifornien, men det blir aldrig sentimentalt. Miguels styrka som artist är att han lyckas göra musik som är nostalgisk och modern på samma gång.

Lika dansant som James Brown

På scen är han en entertainer av den gamla skolan. Inte sedan jag såg James Brown i Köpenhamn ett halvår innan dennes död har jag skådat en

så hårt dansande man på en scen.

Konserten har bara ett läge, den stannar aldrig upp. Till och med under de ganska klyschiga brandtalen om att följa sitt hjärta snarare än ”normen” fortsätter det extremt poserande bandet att spela.

Hybrid av giganterna

I hitsen ”Do you…” och ”Adorn” glänser Miguel som den perfekta hybriden av just James Brown och Marvin Gaye för 10-talet. I slutet av konserten stagedivar han tre gånger. Tydligen har inte den miljonfalt Youtube-visade incidenten när Miguel landar rakt på två kvinnliga fans på Billboard music awards för två år sedan avskräckt honom. Varför skulle den?