Watain är så djärva att man blir livrädd

Mattias Kling

Trotsiga Watain är skrämmande bra

Estetiken må vara svartare än synden, men musiken är långt ifrån linjär norm-black metal.

Uppsalagruppen är en konstigare tingest än så.

Synd bara att den inte ids ta steget fullt ut.

Den mest omtvistade stunden på trions senaste album kallas ”They rode on”; en dovt bitterljuv halvballad som snarare hämtar kraft från Nick Cave och Tiamat än hemmagenrens mer kategoriska referensakter.

Djärvt och trotsigt

Isolerat är detta stycke ett bevis på hur mycket ­Watain lyckas tänja på svartmetallens rättesnören utan att tappa greppet om sitt grunduppdrag.

Det är djärvt och trotsigt – och därmed teoretiskt ­givet i liverepertoaren.

Men även om nämnda komposition inte får det ­liveförtroende den för­tjänar är ensemblens 110 minuter ett omskakande blitzkrieg för sinnena.

Under eldklädda treuddar leks det med thrashiga voodoo-rytmer (”Outlaw”), styv blastbeatkuling (”Storm of the antichrist”) och högtidlig Bathory-mässa (”The wild hunt”) på ett sätt som kan tyckas dra åt olika håll, men som förenas i ett genuint hotfullt och ondsint uppsåt.

Floder av blod

Det är musik som balanserar ena foten i finrummet och den andra i graven. Ful och ohövlig, men samtidigt elegant och raffinerad.

Så intensiv att man som åskådare blir fullkomligt livrädd då Erik Danielsson, likt i trans snubblar han nästan på sig själv i ”De profundis”, spänner ögonen i en och sjunger om djävlar, demoner och floder fyllda av blod.

Skrämmande bra. Och väldigt långt ifrån lagom.