Svängigt – och snurrigt

Håkan Steen

Så många får Kalle Moraeus med vänner

helskärm

Kalle Moraeus följer upp sin tv-succé med en show i samma kontrastrika stil.

Röd tråd saknas helt men feelgoodfaktorn räddar mycket.

Finns det över huvud taget någon svensk som det är svårare att tycka illa om än Kalle Moraeus?

Han värmer upp vilket sammanhang som helst med sin helt oförställda fram­toning, sin plirigt stillsamma humor och sin enastående musikalitet. Ett ess på allt med strängar, från folkfiol till fetdistad Les Paul-gitarr.

Nya showen ”Kalle Moraeus och hans vänner” är en okonstlad historia där spelmannen och hans band Hej Kalle delar scen med ”Doobidoo”-mannen Lasse Kronér och countryfolkpoptrion Abalone Dots.

Klädd som prinsessa

Man får anta att tanken är att skapa en liknande dynamik och mix som i tv-programmet.

Folkligt, tvära kast, en dos lättuggad humor och lite allvar. Vi bjuds på gånglåtar från Orsa, Dolly Parton-covers, opera, gospelsväng, svensktoppsklassiker och en ekivok sagostund med Moraeus i rosa prinsessklänning. Bland mycket annat.

Infallen är så många, och emellanåt väl premiärsnurriga, att man tänker att lite mer regi och linje hade den här showen verkligen inte tagit skada av.

De är behållningen

Kronérs egenskrivna låtar lär heller knappast gå till singer-songwriterhistorien. Men han har å andra sidan en komisk timing som lirar fint ihop med Moraeus mysbutterhet.

Och så fort lustigheterna riskerar att vippa över i buskis kommer Abalone Dots och väger upp med både egna låtar och Dan Andersson-tolkningar. Där finns tyngd och sångharmonier som man förstår imponerar på allt fler amerikanska kollegor.

Abalone Dots är tveklöst kvällens stora behållning.

Kalle Moraeus och hans vänner

Turnépremiär: Konserthuset, Växjö. Publik: 620. Längd: Drygt två timmar plus paus. Bäst: ”The way that I’m living” med Abalone Dots. Sämst: Vissa Kronér-låtar.