Helt fängslande – från första stund
Publicerad 2012-03-20
Kvällens innehållsförteckning:
Gitarr, gitarr, gitarr och mer gitarr.
Förlåt.
Det går givetvis att urskilja Joe Bonamassas band där nånstans bakom väggen av sexsträngad perfektion. Men gitarrspelet på ett fullsatt Cirkus är så att säga all over the place. Både i toner och volym. Ibland kan man snarare ana basen, trummorna och Hammondorgeln än faktiskt höra dem.
En virtuos med attityd
Nu är Bonamassas dominans på scen mer ett konstaterande än ängsligt kritikergnäll. Cool som bluesens svar på Nick Cave i mörk kostym, solglasögon och gubbigt bakåtslick är 34-åringens instrumentkontroll fängslande begåvat. Från första stund.
Bonamassa har lyckats bli bluesvärldens nya stora älskling genom att vara virtuos utan att tappa attityden. Gitarrspelet har lika mycket BB King och Stevie Ray Vaughan som Jimmy Page i generna.
Gräver ut sin själ
Det blir som ofta i de här situationerna mycket av det goda. Med långt över två timmar av massivt rocktung blues som självklart fokus skriker kroppen till slut efter dynamik. Och det är när tonerna hänger från taket ner till källaren på Cirkus som Bonamassa verkligen glänser.
När han gräver ut sin själ med Les Paul:en i Moores ”Midnight blues”, växlar vansinnesutbrott med sammetssträngar i Jeff Becks ”Blues deluxe” eller visar tio minuter förbluffande teknik i akustiska ”Woke up dreaming”.
Joe Bonamassa
Konsert på Cirkus, Stockholm.
Bäst: ”Midnight blues” och ”Sloe gin”.
Sämst: Trista ”Dust bowl”.