Suveränt – men bara glimtvis
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-07
The Stooges
The weirdness
Virgin
ROCK
De lyckades ju live.
Som i Skellefteå för tre somrar sedan, när Iggy klev ut i midnattssolen och upplyste en förundrad stadsfestpublik att han skulle ”stick some fucking songs up your fucking assholes” och sen gjorde just det. Där fick vi bevisat att till och med Michiganslödder som bara spelar för att få leva ut ungdomlig kättja och frustration kan reinkarneras och utveckla en fungerande, ”äldre” version av sitt uttryck.
I studio tycks det förvandlingsnumret dock vara svårare att utföra. För ”The weirdness” är knappast den uppföljare ”Raw power” – Stooges senaste ”riktiga” skiva, släppt för 34 år sedan! – förtjänar.
Det händer fortfarande stora saker när Ron Asheton våldför sig på sina råstekta gitarrsträngar. The Ig har skrivit en handfull stilrent korthuggna sånger – ja, två är till och med suveräna – men de borrar sig bara glimtvis ner i det diaboliska bluessväng som var en minst lika viktig del av det här bandets revolution som det omskrivna larmet. Kvar blir ibland bara statiskt oväsen och det är ju?… tja, no fun.
Bästa spår: ”ATM”.
Läs de andra CD-recensionerna här:
Per Bjurman