Pigg debut av Bell

Joacim Forsén

POP Rock och pop drar ­oftast mot ytterligheterna. Den är djupt nere i ångesten där allt har gått åt helvete eller är hög på sprit, konstiga piller eller nåt som de lyckliga kallar kärlek.

Inte lika ofta någonstans mitt emellan, i vardagens tvåplusverklighet. Trots att det är där de allra flesta av oss trampar omkring dagarna i ända.

Men Dreamboy-sångaren går precis den vägen på sin solo­debut. Ludwig Bell sjunger inte att allt ska bli underbart, han lovar att det ska bli okej. Han förtjänar hur han mår och det trasiga och lappande förhållandet håller åtminstone ihop, med silvertejp. Och kärleken kom efter ”ganska många ögonkast”.

Det är en klädsamt ärlig vardagslyrik som är svår att göra och få trovärdig, och som man framför allt brukar hitta hos betydligt äldre och mer ärrade artister än den 30-årige­ Bell.

Lika befriande är det att han inte som många andra nya svenska debutanter går i Hellströms skeva fotsteg. Det direkta och charmigt banala språket har i stället med hjälp av Fredrik Swahn fått vacker ram. Från rak popproduktion till stora snygga reverb med smygande stråkar. Det låter uppdaterat 90-tal och Olle Ljungström, inte 00-talsrostigt som Hästpojken.

Ett par instrumentaler virrar bara till och tonsättningen av Sten Selanders ”Spela kula” blir mest släpigt pretentiös. Men det är bara parenteser. ”Jag har försökt att förklara” är ändå en av höstens mest pigga svenska debuter.

Bästa spår: ”Kärlek slutar alltid med bråk”.