Hårdrock behöver inte vara på blodigt allvar
Sofia Bergström om hårdrock och humor
KRÖNIKA Ett band från Göteborg som skapar metal för könsorganen och en satanistisk Stefan & Krister-buskis från Finland visar att hårdrock och humor hör ihop.
Om det är något som filmer och serier som ”Waynes world”, ”Beavies and Butt-Head”, ”Tenacious D in the pick of destiny” och ”Metalocalypse” har lärt oss är det att hårdrock och humor är menade för varandra.
För sex år sedan stärktes relationen ytterligare av ”Heavy trip”, en film som följer det finska metalbandet Impaled Rektum som spelar – håll i er nu – ”symfonisk postapokalyptisk rådjursmalande, Jesus-smädande, extremt krigisk och hednisk fennoskandisk metal”.
Med glimten i ögat driver regissörerna tillika hårdrockarna Juuso Laatio och Jukka Vidgren med elitism, gatekeeping och idoldyrkan inom extrem metal-genren. Filmen är lika mycket en varm hyllning som en galet utflippad parodi.
Senare i höst kommer uppföljaren ”Heavier trip”, som tar vid där förra filmen slutade. Bandmedlemmarna sitter inlåsta på ett norskt fängelse, understimulerade och utomordentligt trötta på fängelsets berömda skaldjursbuffé och färska lax. Men ett oväntat besök sätter igång ett händelseförlopp som kommer att ta bandet hela vägen till den tyska festivalen Wacken. Uppförsbackarna och motgångarna är många.
Ännu en gång frossar de finska filmskaparna i tramsig humor och överdrivet skådespeleri, som ett slags satanistisk Stefan & Krister-buskis. Men köper man konceptet väntar många lustiga metalreferenser och skratt.
Framför allt kan jag inte slita min blick från Max Ovaska, som gör en strålande insats som den sammanbitne och fåordige basisten Xytrax. Med minimalistisk mimik, stelt kroppsspråk och sylvassa oneliners förkroppsligar den finske skådespelaren stereotypen av en ”true” black metal-musiker. Han är dessutom klädd i full mundering med nitar, läder och corpsepaint genom större delen av filmen. Längs vägens gång mjuknar Xytrax om kanterna och lär sig till och med att uppskatta Babymetal, som för övrigt medverkar i flera scener.
”Heavier trip” har premiär i Finland den 11 oktober. Det återstår att se när den släpps i Sverige.
Tills dess rekommenderar jag att ni någon gång framöver avsätter 90 minuter för att se ”The band Avatar makes a killer album”, en dokumentärfilm som följer det svenska metalbandet Avatar och inspelningen av skivan ”Dance devil dance”.
Likt göteborgarnas musik och scenshower är dokumentären, som går att se på bandets hemsida, laddad med avväpnande humor och oemotståndlig charm.
”Vill vi skapa musik för hjärtat? Visst. Hjärnan? Kanske. Könsorganen? Definitivt”, är ett av flera klockrena citat från sångaren Johannes Eckerström.
Samtidigt vecklar ut en lokal spökhistoria sakta ut sig. Dramatiken stegrar för att slutligen kulminera i en gastkramande final med found footage-känsla.
Jag tror inte att det finns något annat band därute som har så kul som just Avatar.
Och det smittar av sig.
4 x tips: stjärnspäckade samarbeten och nattsvart sludge
Hardcore och aktivism i kortfilm
Hardcore, straight edge och aktivism möts i ”Attentat”, en välgjord kortfilm som skildrar den omtumlande septembernatten 1994 då tre Scanbilar brändes ner i Umeå. Cult Of Lunas Johannes Persson står för regi och manus. I filmen, som dyker upp på SVT Play i vinter, medverkar det fiktiva hardcorebandet Unreached som 21 september släpper en singel med fem spår. Sångerskan Tilde Öhgren är en oslipad diamant.
Stjärnspäckad skiva
På albumet ”My years with UFO”, som släpps i dag, firar gitarristen Michael Schenker sin tid i UFO tillsammans med gäster som Roger Glover, Joey Tempest, Dee Snider och Axl Rose. Den sistnämnda axlar ömma ”Love to love” med drabbande närvaro. Till höjdpunkterna hör också trevliga tolkningar av 70-talsörhängen som ”Lights out”, ”Let it roll” och ”Mother Mary”, i vilken Slash och Erik Grönwall stjäl showen.
Storartat samarbete
Mastodon och Lamb of God avslutade nyligen en gemensam turné och firar med att släppa en låt tillsammans. ”Floods of Triton” tar avstamp i grekisk mytologi och Triton, havsguden Poseidons son som kan styra vågorna med ett snäckskal. Låten växer sakta i styrka och intensitet för att slutligen brisera i ett omtumlande outro där Randy Blythes röst reser sig som en monstruös flodvåg över häpnadsväckande förföriska riff och takter.
Sludge svart som natten
Grava, med medlemmar från Danmark och Färöarna, har skapat en av höstens starkaste metalskivor. På ”The great white nothing”, som släpps nästa fredag, släpper trion lös nattsvart, nyansrik och välproducerad sludge som utforskar och bejakar de mörkaste av vrår. Låtarna som har släppts hittills – ”Mangled”, ”Bayonet” och ”Decimate” – är massiva bestar som går till attack och sliter lyssnaren i stycken.
LYSSNA PÅ SOFIAS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik