Shaboozey blandar hits av hiphop och country
KRÖNIKA För två månader sedan visste inte många vem Shaboozey var.
Sedan dök han upp hos Beyoncé och snart hade de skrivit amerikansk countryhistoria ihop.
Nu toppar sångaren och rapparen från Virginia svenska singellistan för tredje veckan i rad.
Den sevärda nya dokumentären ”Call me country: Beyoncé & Nashville’s renaissance” (finns på Max) tittar närmare på historien bakom och effekterna av ”Cowboy Carter”, Beyoncés minst sagt uppmärksammade nya album där hon med dunder och brak försöker sig på en återförening mellan de tidigare så skilda världarna country och r’n’b.
Musik som till stor del har samma rötter men delades upp när krassa skivbolag insåg att det var betydligt mer lukrativt att sälja vita artister till en vit publik och svarta till en svart.
Att saker rört sig i den riktningen ett tag vet emellertid alla som på senare år intresserat sig för båda genrerna.
Hiten ”Old town road” med Lil Nas X härom året är förstås det tydligaste exemplet, men även afroamerikanska countryartister som Rhiannon Giddens och Rissi Palmer har lyckats sätta avtryck.
Båda dyker upp i ”Call me country” och yppar delvis dubbla känslor över hur Beyoncé tillfälligt stormar in och stjäl ljus i den countryvärld som de länge levt och kämpat i.
Icke desto mindre känns det som att ”Cowboy Carter” onekligen har satt igång något. Titta bara på Shaboozey, en 29-årig sångare och rappare från Woodbridge, Virginia.
Få visste vem han var innan Beyoncé plockade in honom på låtarna ”Spaghettii” och ”Sweet honey buckiin’”. Den här våren är han en av USA:s snabbast stigande stjärnor tack vare egna hiten ”A bar song (tipsy)”.
Låten, en sorglöst catchy fylledänga som bygger löst på rapparen J-Kwons 20 år gamla hit ”Tipsy”, blev historisk när den löste av Beyoncés ”Texas hold ’em” som etta på Billboards Hot Country-lista. Två låtar i rad med svarta artister har aldrig hänt tidigare.
Singeln nådde dessutom tredje plats på ”stora” Hot 100-listan och ligger sedan tre veckor även etta på svenska topplistan.
Och till skillnad från ”Old town road”, som Billboard anmärkningsvärt nog plockade bort från countrylistan eftersom den inte ansågs vara ”tillräckligt country”, har liknande debatt uteblivit om ”A bar song (tipsy)”.
Så verkar Shaboozey, eller Collins Obinna Chibueze som den Nigeria-bördige artisten egentligen heter, också vara något av en naturlig brobyggare, i samma crossover-tradition som Virginia-kollegorna Missy Elliott, Pharrell Williams och Timbaland.
Även om Shaboozey började med mer trap-orienterad musik hörs det redan på sex år gamla debuten ”Lady Wrangler” att han växte upp på en diet av lika delar Ja Rule och Kenny Rogers.
En tidig singel hette ”Joan Jett”, en annan ”Robert Plant”. Videon till den sistnämnda är ett slags hyllning till turnéromantiken i filmen ”Almost famous”.
– Om Quentin Tarantino var musikproducent och ville göra en countryskiva med en rappare skulle det bli Shaboozey, som en skivbolagsperson formulerade det.
I dag släpper Shaboozey sitt tredje album. Titeln ”Where I've been, isn't where I'm going” är helt i linje med allt han har gjort hittills.
Om skivan fortsätter att bereda väg för en mindre strikt uppdelning mellan svart och vit musik återstår att se. Men i en tid när ”polariserad” tyvärr är ett ofta använt ord känns det tveklöst som att Shaboozey fyller en funktion.
4 tips: odödlig soul och okända coverpärlor
Mer om svart country
För den som vill lära sig mer om den svarta countryns historia och hur samtida afroamerikanska countryartister flyttar fram sina positioner rekommenderas min gode vän Pierre Hellqvists långa och djuplodande artikel ”Tid för revolution i Nashville” i vårnumret av folkmusiktidskriften Lira. Även i övrigt dignar Lira av initierad och engagerad musikjournalistik av en sort som börjar bli alltför sällsynt i svensk press.
Stax-magi
Och på tal om musik på Max: jag utgår ifrån att ingen har missat ”Stax: Soulsville USA”, en rakt igenom omistlig dokumentär i fyra delar om ett av soulhistoriens allra viktigaste skivbolag. Även den som redan trodde sig veta det mesta om Otis Redding, Sam & Save, Carla Thomas eller Isaac Hayes hittar massor här. Serien lyckas dessutom skickligt fånga Memphis-bolagets betydelse för den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
Det finns bara en Krunegård
Markus Krunegård ändå. Jag är långt ifrån säker på vad jag tycker om det en timme långa collage av reflektioner, sagor, pianoimprovisationer, mumlande finska gubbar och bakfylleterapi som är går under namnet ”C-60” och han själv kallar ”en återvändsgränd att vila i”. Men jag gillar givetvis att han gör det. Ännu mer gillar jag sprillans nya singeln ”Inget hallelujah” som är Krunegård på sitt allra snärtigaste vardagspophumör.
Tidigare okänt Wadling-guld
Hur saknad Freddie Wadling än är kan vi trösta oss med att det i dag kommer ny musik. "The uni dexter melody hour” består av tolv vackert avskalade låtar som den säregne Göteborgssångaren spontanspelade in med gitarristen Henrik Cederblom på 00-talet. Främst covers, på gemensamma favoriter som Flaming Lips, Pink Floyd, Marlene Dietrich och Prefab Sprout. Albumet släpps efter Wadlings önskemål endast på vinyl men tre spår finns på streamingtjänsterna.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik